I avdelningen klassiker jag inte läst och faktiskt inte vill läsa har vi kommit till en barnbok som just kallades världens bästa barnbok i Babel. Den bästa boken i världshistorien har jag pinsamt nog inte läst. Tala om att ha missat en klassiker. En omvälvande läsupplevelse som jag helt bortsett ifrån.
Som svensklärare borde jag så klart ha koll på världens bästa bok. Som mamma borde jag uppenbarligen också ha bättre koll. Den bästa barnboken som gjorts är enligt kvällens Babel Loranga, Masarin och Dartanjang av allas vår Barbro Lindgren och den har ärligt talat aldrig lockat mig.
Kanske har jag missat något revolutionerande, kanske kommer jag att förstöra mina barns barndom om jag fortsätter att undvika den. Vad säger ni, har jag missat något?
Äsch. Jag vet inte ens om jag har läst den. Jag tror att jag har läst den bara för att namnet är så bekant men jag tror också att jag har läst den och inte läst klart för att den inte tilltalade mig heller. Vi bestämmer att det är okej att gilla olika. Okej?
Jag älskar den och har så gjort sedan jag var liten. Så jag instämmer helt och fullt med att det är världens bästa barnbok! Mitt exemplar av den boken ser nästan ut som den som visades upp i teve. Fast bara nästan.
Jag har läst den som barn och som vuxen och gillar den inte särdeles. För mig är det alls ingen måstebok men jag har kollegor som absolut älskar den. Visst är det härligt att vi gillar olika!
Jag tycker inte heller att det är någon höjdare till bok. Däremot älskar min dotter tv-serien, så något i den måste väl tilltala barn.
Loranga-böckerna
precis som
Mumin-böckerna (kapitelböckerna) antingen älskar man eller också förstår man sig inte alls på deras charm.
Det är i alla fall min erfarenhet (som barnbibliotekarie, lektor i litteraturvetenskap med särskild inriktning på barnlitteratur och litteraturpedagog).
Däremot har jag aldrig märkt någon skillnad mellan barn och vuxna när det gäller kärlek till/antipati mot just de här böckerna.
Oj, så många livliga diskussioner jag haft med studenter (ofta blivande lärare) om Barbro Lindgrens och Tove Janssons böcker!
Astrid Lindgrens böcker åstadkommer inte alls sådana känsloyttringar (med ett undantag: Karlsson på taket)
Jag har läst mycket annat av Barbro Lindgren och gillat det, men just Loranga har det aldrig blivit av att jag läst. Mumin däremot har jag älskat både som barn och vuxen. Har dock väldigt, väldigt svårt för Karlsson på taket, som mina grabbar älskar.
Du kan ju se filmen! Men bilden du har här ser inte alls ut att komma från den där filmatiseringen som alltid var på barnprogrammen när jag (och du) var små. Är det nåt nytt som kommit?
Ny animerad variant tydligen som en kollega rekommenderade. Kanske kan vara något.
”Vad säger ni, har jag missat något?”
Ja.
Klara besked, det gillar jag!
Jag tycker den är lysande :). Jag älskade den som barn och när jag har läst den för mina egna barn (x3) så har den varit lika fantastisk. Den är så härligt knasig, fast klok :).
Enda minnet jag har av Loranga-böckerna är att jag tyckte att de var väldigt konstiga. (Min sambo tyckte däremot att de var jätteroliga när han var liten.) Är rätt nyfiken på vad jag skulle tycka om jag läste om dem nu. 🙂
Tycker inte det är pinsamt att inte ha läst den. Minns när jag var yngre att den boken var hemskt konstig. Tycker det ännu idag med…
Jag läste den inte heller som barn. Nu har den ju kommit som serie, har inte gett mig på den ännu men det blir spännande!
Intressant diskussion. Jag har inte heller läst den och har faktiskt ingen lust. Har någon gång sett tv-serien och får samma obehagskänslor som inför Karlsson på taket. Det är något med själviska, osympatiska typer som jag har svårt för…
Karlsson på taket har jag dock väldigt svårt för, det ska erkännas. Men denna bok tycker jag bara är för härlig! Men visst är det väl tur att vi faktiskt tycker om olika saker här i livet!
Det är ingen favorit heller, så jag tycker inte att du har missat något. Men läs den för all del ändå, det kan ju vara spännande att veta vad det faktiskt är alla älskar, även om man inte riktigt fattar grejen med det själv.
Jag läste Loranga som barn men tyckte den var urtråkig, och har ännu inte introducerat den här hemma, men som nån skrev skulle det ändå vara intressant vad jag tycker om den idag.
Jag har inte ens last den, jag jag blev val i alla fall hyffsat normel, but you never know…. 😉
Det är avgrundsvid skillnad mellan Karlsson på taket och Loranga. Karlsson är bara en saga om en odräglig figur (eller en jävulusiskt kuvad del av stackars lillebrors psyke…), Loranga är fullständig anarki och underbart surrealistiskt vanvett. Allra bäst i Toivo Pawlos klassiska inläsning. (Men filmerna är tråkiga och alldeles för glassigt polerade.) Läs dem för din egen skull, och låtsas att du gör det för dina barn.