Jag gnäller ibland på att allt roligt händer i Stockholm, men sanningen är att när det väl händer något här lyckats jag sällan komma iväg. Just nu pågår till exempel Göteborgs Poesifestival och jag är inte där. Kanske är det inte staden som är fel, utan mitt just nu lite begränsade liv. Och nej, jag ska inte skylla allt på de små grabbarna O, det handlar lika mycket om att jag försöker knö in så mycket som möjligt på de få timmar som blir över då jobbet fått sitt.
Jag är en riktig periodare när det kommer till lyrik. Ibland läser jag massor, men ibland går det månader utan att jag öppnar en diktbok. Just nu läser jag Selected poems av William Carlos Williams i serien Penguin Modern Classics. Jag tycker verkligen om hans sätt att skriva. Egentligen är det konstigt då de innehåller få känslor och har en mycket konstaterande stil. Mitt förhållande med Williams Carlos Williams inleddes våren 1994 då jag läste B-kursen i engelska.
Läraren kom från USA, delkursen var Amerikansk litteratur. Jag var nitton år och fortfarande en nervös student. Jag kommer inte ihåg lärarens namn, jag kommer vagt ihåg hans utseende, men jag minns klart hans passion för litteratur. En av hans favoriter var William Carlos Williams och jag minns hur han hoppade omkring i klassrummet reciterandes Williams dikter. Det var omöjligt att inte smittas av hans entusiasm.
Jag önskar att jag kan entusiasmera mina elever så mycket. Det händer med jämna mellanrum, men det är en konst att verkligen få andra att älska samma litteratur som man själv gör. Kärlek till viss litteratur kan smitta, men det händer faktiskt inte mig så ofta att någon som helt uppenbarligen är hysterförälskad i en text lyckas få mig att älska den lika mycket.
Den ganska unge amerikanske läraren lyckades få mig att uppskatta flera författare, bland annat Kate Chopin, William Faulkner, Emily Dickinson och den riktigt skickliga novellförfattaren Flannery O’Connor.
Det har gått mer än 15 år, men ibland förflyttar jag mig tillbaka till 1994, just där i ett klassrum på Humanisten med en synnerligen karismatisk lärare och en kaxig poet:
This is just to say
I have eaten
the plums
that were in
the ice-boxand which
you were probably
saving
for breakfastForgive me
they were delicious
so sweet
and so cold
Och i och med detta har jag faktiskt tagit upp min avsomnade Lyrikutmaning. Nu ska här läsas lyrik mina vänner. Häng på om ni vill och skit i vilken månad det står framför författarna, det tänker jag göra.
Honom har jag missat, det måste jag ta igen… men du MÅSTE bara läsa lite Wendu Cope! (förresten trodde jag att det var DU som var den vilda läraren ju;-) )
(Wendy! inte Wendu… )
Bob? It sounds like Bob! Fantastic fabuolous teacher!!!!
Ganska ung, mörkt, ganska långt hår. En av de bästa lärare jag haft och jag kan för mitt liv inte komma ihåg namnet. Bob, ingen klocka ringer. Tell me more!
Det låter som han – lång kille, Robert Archambeau? Inspirerande, sprudlande, entusiastiskt, brutalt otroligt fantastiskt kunnig, rolig, fäktare… från Chicago, kan det vara han?
Namnet väcker fortfarande ingenting, men Chicago tror jag allt att det var. Om han fanns i Göteborg runt 1994 så måste det ju vara han.
Googlade lite, svårt att se om det var han. Då var han lång, smal och långhårig.
Just nu pågår barnens poesifestival här i Stockholm på stadsteatern =) tanken var att jag skulle gå med dottern men tyvärr så satte en förkylning käppar i hjulet.
Missade läraren på B kursen men älskade Williams. Läser sällan poesi numer tyvärr. Tur att du påminner mig!