Jag tycker om poesi. Jag är nämligen inte rädd längre. Den där rädslan inför dikten, den obegripliga som alltid måste förklaras. Vem har inte blivit skrämd av lärare som envist hävdat att en dikt måste tolkas och då gärna efter en redan färdig mall. Jag minns ett hemskt prov i svenska på gymnasiet där läraren, som höll på att döda min läslust helt, gav oss ett prov där det gällde att rapa upp färdiga tolkningar av dikter, tolkningar som hon gett oss, tolkningar som var facit. Jag vägrade såklart och gjorde mina egna tolkningar med resultatet att betyget blev en tvåa. När jag läser poesi med mina elever är jag noga med att aldrig tvinga på dem en färdig tolkning. I dagens DN startar Anna Hallberg en poesiskola och startar just i dikt i skolan och den hemska frågan Vad handlar dikten om?
Igår hade jag en lektion som visserligen inte handlade om poesi, men om lässtrategier. Hur gör eleverna som läsare när de möter en text som vid första anblick är obegriplig? Trassla upp en liten tråd i taget i den härva som texten bildar, gärna tillsammans med någon annan var mitt råd. Läs den högt, lyssna på någon som läser, försök att få ett förhållande till texten. Hallberg är lite inne på samma spår. Det går att tillsammans bena ut de flesta texter och när det gäller dikter kan det ibland räcka att förlika sig med att det går att ha en relation även till texter som man inte förstår helt och fullt. Att våga interagera med texten som Hallberg säger. Inte sällan tycker jag om rytmen och språkljuden i en dikt. Dikter på engelska kan ibland vara omöjliga att förstå ordagrant, men inte sällan talar de till mig ändå. Hallberg jämför dikter med tavlor som ingen kräver att man ska förstå eller för den delen tala om vad de handlar om.Det viktigaste är känslorna de väcker.
Följande citat är till min hemska svensklärare och även till mina elever:
Poesi är inget betygsgrundande läxprov. Man behöver inte gilla allt och det går utmärkt att tycka om det man inte förstår.
Vad vet du om poesi? Jag kan mindre än jag trodde. Svaret är 7 av 12, så mycket vet jag. Inte så bra direkt, men jag är dålig på de lösrykta raderna. Hur gick det för dig?
9 rätt men det kunde ha varit elva eftersom jag egentligen visste men skulle vara kaxig o svara snabbt o därmed tryckte bort mig…
Imponerande! Tyvärr är snabbast inte bäst, drabbas av det ganska ofta också.
*skrattar* tro det om du kan, men en hel skock av mina kära älskade elever skulle uppskattat din svensklärares färdiggjorda facit. De blir alldeles frustrerade när jag glatt förklarar att nej, det FINNS faktiskt ingen rätt lösning på detta, eller snarare det finns ett helt knippe rätta lösningar, och jag är säker på att det finns ett gäng jag aldrig någonsin hört tidigare också, som de kan hitta, ah, är inte detta spännande!
Det kan ta en stund innan min poesientusiasm slår igenom =)
Visst är det så, även mina elever vill ha ett facit, men det finns ju inget. Vissa tolkningar kanske gör mig mer nervös än andra visserligen. Det roliga med poesi är ju att det går att hitta så mycket, eller ingenting om man väljer det. Jag älskar, som du, när elever kommer fram till helt nya tolkningar och det händer oftare nu när jag nästan bara arbetar med elever som vuxit upp i andra delar av världen.
Poesi är verkligen inte min kopp te, men lite bättre koll än så här trodde jag faktiskt att jag hade. 2 av 12 är verkligen urdåligt. Pinsamt ju.