Året var 1994 och jag kan tänka mig att september just hade börjat. För första gången tog jag bussen ut till Pedagogen i Mölndal och att säga att jag var nervös är en rejäl underdrift. Jag skulle börja min lärarutbildning och jag kände absolut ingen. Utanför huvudingången träffade jag en glad, pigg och ganska liten tjej och jag fick sällskap den dagen och många efter det. Vi pluggade, drack vin, repeterade spexföreställningar, var på spexfester och höll kontakten i ganska många år. Mina väggar pryds fortfarande av hennes fantastiska tavlor.
För drygt fem år sedan fick hon sitt första barn och några månader därefter kom mitt. Vi sågs några gånger med två hysteriskt skrikande ungar, vi flyttade ut på landet och bara några månader senare var jag gravid igen. Ärligt talat minns jag inte mycket av 2006, inte av 2007 heller. När jag blev gravid i februari ammade jag fortfarande och jag var helt slutkörd. Storebror sov lite och skrek desto mer. Han hatade sin vagn och ville inte alls vara någon väluppfostrad unge då vi träffade andra. Jag saknade Majorna och var allt annat än nöjd med livet. Föräldraledighet var inte alls min grej.
Den våren bytte jag blöjor och spydde. Ungefär så. Under några månader arbetade jag och nästan varje dag stannade jag bilen och spydde på väg till jobbet. Annars mådde jag rätt bra och jag njöt verkligen av att få leva vuxenliv ett kort tag.
Så kom då Lillebror i november. Snabbt, kvickt och lätt. De två första veckorna var han en mönsterbebis och jag trodde verkligen att vi fått en sådan där unge som alla talade om. En som sov. Det hade vi inte. Snart förvandlades han till en monsterbebis. Han började skrika och han skrek och skrek och skrek. Vi prövade allt. Jag levde på gurka och hönökaka. Vi gav den lille mjölkfritt tillägg som han raskt spottade ut. Vi gungade, promenerade, bar och grät.
Jag ringde min vän, som också var gravid med sitt andra barn och hon tipsade om akupunktur. Grabbarnas kusin hade också prövat det som liten och vi bestämde oss för att testa. Nu minskade skrikandet från 12-15 h till 5-6 ungefär. Inte slutade det när han blev tre månader heller. Egentligen började det inte bli bättre förrän han åt riktig mat.
Många gånger svor jag över hur förbannat korkade vi varit som fått två barn så tätt. Nu funkar det bra och det är underbart att se hur mycket de två grabbarna älskar varandra. Visserligen älskar de att bråka också, men se det är en annan historia.
Vad vill jag nu med inlägget? Berätta att jag borde hållit bättre kontakt med min gamla vän. Vår situation var nämligen väldigt lik har jag insett efter att ha läst boken som hon skrivit om småbarnshelvetet. Boken heter Satungsverserna och hon heter Kicki Edgren Nyborg.
Det börjar med kärlek och bebisdrömmar, och slutar med tinnitus, utmattningssyndrom och för tidigt åldrande. Välkommen till småbarnshelvetet en plats de flesta föräldrar någon gång besökt.
Det här är en saga om det coola paret (just det känner jag kanske inte igen) som bestämmer sig för att skaffa ett barn. Det går inte alls så lätt som de tänkt sig och när det väl finns en unge i magen är det galet svårt att få ut honom. När Köttbullen väl är född tar han över parets liv totalt. Han har kolik och skriker sig igenom sina första månader (been there).Han äter dessutom upp all tid som paret tidigare haft så gott om:
Köttbullen var hungrig och åt upp mammans bröst. Sedan åt den upp de extra tjugo timmarna som paret förr haft i sitt dygn. Nu var det bara i genomsnitt sex till åtta timmar kvar och paret ojade sig ofta över hur de skulle hinna jobba, sova och gå ut. Fast det där med krogen kändes inte så intressant längre. Barnet åt upp det också – slurp! Så var det sociala livet borta.
När Köttbullen så blivit några månader verkar paret få ett rejält hjärnsläpp. De bestämmer sig nämligen för att skaffa sig ett barn till (been there, även om vi inte direkt bestämde oss, det bara blev så, men vi vet ju hur barn blir till så…) och när Köttbullen är 1,5 år föds så Kanelbullen. Liten och söt som socker. Kanske kan mamman också äntligen få ett eget barn då Köttbullen mest bryr sig om sin pappa. (been there)
Med två små barn blir livet knappast lättare. Två barn känns konstigt nog som fem (been there) Mamman känner sig snart som vore hon närmare hundra år. Det hjälper inte ens att knapra antidepressiva (done that) och snart undrar både hon och pappan vart livet tog vägen.
Kicki Edgren Nyborgs historia är nattsvart, men väldigt, väldigt rolig. Ingenting att köpa till nyblivna föräldrar, men kanske för dem som varit med ett tag. Eftersom jag själv har två grabbar med bara knappt 16 månaders mellanrum förstår jag verkligen att frustrationen inte handlar om bristande kärlek. Det är ”bara” det att livet förändras så snabbt när det dyker upp två barn nästan samtidigt. Nu har vi sådan tur att våra bullar inte bråkar som Kickis bullar tycks göra. Våra är bästa brorsor och det gör det hela lite lättare. Nu börjar jag tycka att vi var supersmarta som körde på så snabbt, men vägen till någorlunda sinnesro har varit lång.
Jag är glad att Satungsverserna getts ut då Kicki Edgren Nyborg sätter ord på det känsliga och kanske lite förbjudna. Hon vågar säga att det inte alltid är fantastiskt att vara förälder trots att barnen självklart är det bästa man har. Boken är dessutom illustrerad av författaren och just bilderna bjuder på en hel rad asgarv. Underbara!
I dagens GP fanns en lång artikel om Kicki och det var därför jag kom att tänka på boken. Egentligen tänker jag på henne varje gång jag tittar på hennes tavlor, men som så många andra är det bara på Facebook jag ser henne. Om ni känner igen det här inlägget är det för att delar av det publicerades på min gamla blogg i samband med att boken gavs ut i april 2010.
Är du gestaltad i boken?
Nej, absolut inte, men jag känner igen mig i mycket!
Fantastiskt! Tycker att boken lika gärna kan appliceras på föräldrar med ett barn (läs = me…). Sådan lust jag fick att läsa boken! 🙂
OH äntligen en bok som skriver om det som jag tycker jag har och går igenom nu…. Tack för tipset. Denna boken åkte rätt i handelskorgen på capris.no…. Jag är verkligen superhappy!
Det är skönt att skratta åt eländet ibland!
Den här boken blev jag jättesugen på att läsa!!! Tack! Nej, föräldraskapet är verkligen inte alltid det lättaste trots att man älskar sina barn över allt annat!
Tack, underbart skrivet, Linda!
Jag blir alldeles varm. Och så skönt att höra att man inte har varit ensam! Fin blogg du har!
(hur har du tid…?) Fast det är klart, jag hade tydligen tid att skriva en bok, jag antar att man febrilt griper tag i något helt eget, den egna passionen – för att klara av resten.
Vi måste träffas!
/Kram kicki