Det är fars dag idag och jag insåg just att jag visserligen varit med grabbarna O och shoppat till deras pappa, men helt glömt av att fixa något till min egen. Det blir till att panikringa syrran om någon timme eller så när hon vaknat. Nu handlar det inte om att pappa på något sätt skulle vara mindre viktig än mamma, men mycket svårare att köpa något till.
Pappornas dag ja och då måste man såklart fundera över vilka pappor som finns runt omkring oss. I GP kan du läsa om pappor som Alex Schulman, som saknar att sova, Marcus Birro, som fick vänta länge på att bli pappa, Emrik Larsson, som propagerar för att ge far en färgglad scarf och så min favorit Timo Räisenen, som inte firar fars dag.
I DN kan man läsa om alla pappor som lämnat över makten till sina barn, mer eller mindre medvetet ska tilläggas. Den som uppmärksammats mest de senaste dagarna är Aung San Suu Kyi, vars far var ledare i Burma, kallad självständighetshjälte och mördad 1947. Hon är nu fri efter år i husarrest. Förhoppningsvis betyder friheten också att hon kan verka för demokrati utan att hindras av regimen.
I litteraturen har det dykt upp en hel del ganska misslyckade och udda pappor det senaste. Jag tänker på Åsa Linderborgs och Mian Lodalens pappor. Eller den grymma pappan, som i Lila hibiscus inte inser att han, genom att ge efter för de krav samhället ställer på honom, plågar sin familj. Där finns också pappan som blivit av med sitt barn i Maskarna på Carmine Street och Inlåsta. I den sistnämnda finns dessutom Jacks pappa, som aldrig agerar som en.
När jag frågar grabbarna O om pappor i bok och film lyfter Storebror fram den snälla Gepetto i Pinoccio och Lillebror gillar Pippis pappa mest.
Min litterära favorit är nog Charles, pappa till fyra döttrar i böckerna om prärien. Och då menar jag inte den överblödige tv-versionen, utan den litterära pappan som uppmuntrar Laura att vara sig själv.
Och så min far då, han som jag glömt köpa present till. En liten man som kan explodera vid behov och bli hur stor som helst. Ingen man att mucka med helt klart, men som tur är blir han sällan arg. Det är från honom jag ärvt min kärlek till diskussionen och debatten. Envisheten kommer också från honom (och alla andra släktingar). Han har också alltid premierat hårt arbete och uppmuntrat både mig och syrran att visa att vi är bra. När vi sedan gör något som han inte hade valt kan han bli lite bekymrad, men mest för att vi inte ska få det så bra som vi kan.
Vilka pappor vill du lyfta fram idag?
Kommentarer är stängda.