Det började med snö

Helena Österlunds debutbok Ordet och Färgerna innehåller två långdikter som heter just Ordet och Färgerna och ges ut av Albert Bonniers Förlag idag. Jag har aldrig läst något liknande. Först var jag skeptisk, men snart fastande jag och när jag väl fastnat kunde jag inte sluta läsa.

Österlund säger själv att boken handlar om att finna språket. I hennes fall för andra gången efter tio år utan skrivande. Det märks att hon njuter av att ha återupptäckt sitt språk. Hon verkar njuta av varje ord, smakar på det, sparar det och använder det igen och igen. Prövar olika versioner, olika kombinationer som för att se om orden blir annorlunda i ett annat sammanhang.

Ordet rör sig kring färgen vitt. Den handlar om snö, ljus, is, men också om natt och mörker.

ur Ordet

s. 36

♦

Färgerna är svartare och hemskare. Den handlar om en varg, tänder, regn, marken och blod.

ur Färgerna

Egentligen är det svårt att ta ut någon del av dessa dikter då en del av styrkan är just helheten. Dikterna är som etyder, där språket är både upprepande och varierat. Ett tema återvänder, eller en mening och ibland bara ett ord. Varje rad startar med en versal och slutar i intet. Jag tar ny fart vid varje versal och läsningen blir rytmisk. Jag börjar röra lite på hakan för att markera rytmen och snart märker jag att jag börjar stampa takten. Jag hör en röst i mitt huvud, en mumlande röst som rabblar. Lite likt det Raymond rabblar i Rainman. Knäppt, men samtidigt trösterikt att läsa. Lugnande. Suggestivt och meditativt.

Ordet och färgerna har ett helt vitt omslag. Väldigt snyggt och passande, men inget som kommer att dra blickarna till sig. Kanske kommer ingen att gå förbi den i bokhandeln och lockas av dess yttre. Det är synd, för många skulle säkert lockas av dess inre.

Jag tycker om Helena Österlunds språk. Det är galet och på samma gång totalt kontrollerat. Det här är ingen bok att läsa i ett svep. Jag slukade visserligen Ordet, men Färgerna njöt jag i små doser. Dikterna är på samma gång lättillgängliga och svårsmälta. Lätta att läsa, men svårare att ta till sig och  göra till sina. Det går att läsa dem på olika sätt, som en ramsa eller något djupare. Jag gjorde både och.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-09

Jag bläddrar lite i Helena Österlunds bok ibland och läser några rader. Det här är en riktigt bra bok att bara öppna ibland och läsa som en ramsa för att få hjärnan att slappna av. Grymt häftig bok helt klart!