Med de ovanligt vanliga i fokus

Det har tagit sin lilla tid att läsa ut Kärlek, vänskap, hat min första bok av Alice Munro och anledningen till att den fått vila ibland är absolut inte att jag inte tycker om den. Tvärtom, jag tycker verkligen mycket om de här novellerna. Det är svårt att beskriva Munros sätt att skriva. Hennes språk är enormt kompakt och kräver sin kvinna.

Personerna är annorlunda, men samtidigt väldigt, väldigt vanliga. Här är det de anonyma kvinnorna som får lov att ta plats och så gott som varje berättelse ger information nog för en bok. Därav behovet av paus, det krävs en del fundering för att kunna smälta all information som Munro lyckas få in med så små medel. Det som gör att jag brukar tycka att noveller är en ganska tråkig litteraturform är just bristen på information. I Alice Munros noveller är det snarare all information och alla detaljer som gör läsningen så speciell. Jag vet ingen som kan få med så mycket ord, utan att för den delen använda något ord i onödan. Det är svårt att beskriva ett så speciellt sätt att skriva, men så här står det på förlagets hemsida:

Genom sin novellkonst har hon bevisat att betydelsen i en skönlitterär text inte beror så mycket på längd, som på innehåll.

Mina favoriter bland novellerna är den inledande titelnovellen som handlar om hur två flickors skämt faktiskt leder till något ganska bra. Huvudpersonen Johanna vet inte vad kärlek är, men hittar någon slags sådan till slut. Det är lågmält och allvarligt, men samtidigt riktigt dramatiskt. Just den lågmälda beskrivningen av väldigt allvarliga saker är något av det jag gillar mest med Munros texter.

I Flytande bro får ännu en kvinna, som känner sig riktigt oattraktiv och betydelselös efter en rad cellgiftsbehandlingar, en liten dos av uppmärksamhet och bekräftelse. Jag tycker verkligen om den här lilla novellen som egentligen är den berättelse som utspelar sig under kortast tid.Kort tid betyder dock inte att händelsen inte har betydelse för livet både innan och efter.

De avslutande raderna är så fantastiskt vackra att jag måste dela med mig. Och nej, inga spoilers faktiskt:

Det hon kände var ett slags sorglöst medlidande, nästan som ett skratt. Ett stråk av öm munterhet som för ögonblicket övervann alla hennes sår och håligheter.

Det jag gillar mest är just Munros förmåga att kombinera ord på oväntade sätt, så att de ibland får en helt ny mening. Vad är ett ”sorglöst medlidande” eller en ”öm munterhet”? Jag vet inte riktigt, men jag vet att det är de perfekta orden att beskriva det som huvudpersonen känner just då.

Vi får möta så många intressanta kvinnor och ibland även deras män. Alfriede i Släktklenoder som varit så annorlunda och fri i sin unga släktings ögon, men som slutar att imponera. Ytan stämmer inte alltid med insidan, vilket är ett vanligt tema i novellerna. Jag gillar hemmafruarna Lorna och Meril som på olika sätt förändrar sitt liv om än tillfälligt, men mest tycker jag om Tröst där Nina börjar om efter sin mans död. Novellerna är fulla av de ovanligt vanliga, som ändå har mer att säga än man vid första anblick kan tro.

Mitt första möte med Alice Munro var ett bra sådant. Jag vill läsa mer, men då får det nog bli under en period då jag har mycket tid. Kanske under vårens resa.