Dags för lite nätsnurr

Dags att ta sig en tur runt i cyberrymden i jakt på intressanta, kulturella nyheter.

Först tar vi oss tillbaka till 1985 då jag fick en synnerligen efterlängtad lp-skiva i julklapp, nämligen Hunting high and low som nu finns i en jubileumsutgåva. Bandet var så klart A-ha, eller ”blaha” som min pappa så snällt kallade dem. Nu gör de sin sista spelning tillsammans och jag tycker att den gamla debutskivan håller ännu- Även uppföljaren Scoundrel days är synnerligen vacker, men sedan gick det väl ärligt talat utför.

Årets göteborgare heter Gustavo Dudamel och han är kvar i stan till 2012. Minst. Jag blir grymt glad av att bara se en bild på honom och skulle gärna vilja ta mig till Konserthuset också och se honom vifta live. Jag älskar egentligen symfoniorkestrar, men det blir allt för sällan nu för tiden.

Jag läser ViLäser, men inte den nystartade Vi Biografi. Kanske skulle jag det, då det verkar vara en spännande tidskrift. Nu har den väckt sådan uppmärksamhet att det räcker att läsa DN, som idag skriver om hur Kerstin Thorvalls son Gunnar som berättar om sin hemska barndom i skuggan av sin framgångsrika och egensinniga mor. Jag undrar hur det är att ha en eller två kända föräldrar? Kan inte se att det skulle vara avundsvärt på något sätt, men det verkar trots allt som om flertalet på något sätt gärna solar sig i glansen, om än genom att som i detta fall lämna ut de mer negativa bitarna. Rätt eller fel? Jag antar att personen i fråga anser det vara nödvändigt.

Vill ni veta något pinsamt? Jag har inte läst de två sista böckerna om Harry Potter. Det skulle till och med kunna vara tre. Faktum är att tegelstenshysterin gjorde mig mer trött än något annat. Nu när den första av de sista filmerna haft premiär blir jag dock lite, lite sugen. Måste bara försöka komma på om jag läst del 5 eller inte.

I veckan släpptes Apples iPad och experterna tror att det kommer att säljas åtskilliga miljoner exemplar det närmaste. Själv är jag inte direkt sugen på någon läsplatta, men visst var den iPad Boktoka hade med sig på bokmässan fantastiskt fin. SvD:s litteraturredaktör Ludvig Hertzberg spår en novellboom, då just det formatet passar extra bra för läsplattor. Jag är benägen att hålla med. Ska jag mot förmodan läsa på platta måste omfånget vara hyfsat begränsat.

Har du koll på när det ska vara de och när det passar bättre med dem? Gör detta quiz i SvD, som visserligen gjorde mig lite förbannad. Jag hade nämligen två fel där svaret skulle vara att både de och dem funkar. Irriterande. Ett tips är alltså att välja det alternativet oftare än jag gjorde. Behöver du läsa på kan du göra det här. Och det viktigaste tipset är kanske det jag brukar ge mina elever: skriv de om du är osäker, då de är grymt mycket vanligare än dem. 90% av alla dem som petas in i skoluppgifter är felaktiga, vilket gör att jag börjat utveckla en aversion mot ordet i sig.

I Aftonbladet har 46 kulturarbetare skrivit på ett upprop mot rasism och den snäva syn på kultur som SD står för. Orsaken är Stockholms poesifestival som gästades av Unga män från SD:s ungdomsförbund som uteslutande valde att läsa poesi av vita, svenska män som protest mot festivalens mångfaldstema. Upprörande? Kanske inte just den handlingen, men den kultursyn som SD står för är definitivt beklämmande. Handlingen visar dock med all önskvärd tydlighet att det här inte är ett parti som andra.

Vi som har undertecknat den här artikeln menar att SD genom sitt plötsliga intresse för svensk dikt parasiterar på litteraturen för sitt eget osmakliga politiska projekt och underordnar den sin kulturfientliga agenda. Vi förstår att partiet arbetar med att tillskansa sig makt och att detta arbete förs genom ett strategiskt kulturintresse för till exempel hembygdsföreningar, folkmusik och dikt. Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull. Partiets egna poetiska och musikaliska arv består av så rasistiska idé- och bildvärldar att vi avstått från att reproducera dessa.