Det är lustigt att det ibland inte går att veta eller i alla fall beskriva vad jag tycker om en bok. Jag har just avslutat Marshmallows till frukost av Dorothy Koomson, som på ett plan var en mycket gripande och spännande bok, men på ett annat en ganska irriterande skapelse. Låt mig bena ut det här.
Huvudpersonen till att börja med, Kendra som bär på minst en mörk hemlighet. Henne tycker jag verkligen om. Jag engageras av hennes öde, den misslyckade kärleken, barnlösheten och den mörka hemligheten hon bär på. Hon är lätt att tycka om. I alla fall nästan alltid. Jag blir lite trött på att det tar så lång tid innan hon vågar tala om vad som hänt henne, men samtidigt förstår jag det.
Vi får följa Kendra när hon flyttar tillbaka till till England från Australien och då hyr en lägenhet av Kyle som just separerat från sin fru. Han bor med sina barn, den frimodiga Summer och hennes tillbakadragna tvillingbror Jaxon, som inte sagt ett ord sedan mamman lämnade familjen.
Barnen är underbara. Jag blir lika förälskad i dem som Kendra blir och jag tycker verkligen om att följa dem. De har inget lätt liv och jag vill hela tiden läsa vidare för att se hur det går för dem.
Deras pappa Kyle är hyfsat labil efter att hans alkoholiserade fru lämnat honom. Samtidigt är han nästan lättad över att slippa dramatiken som ett liv med henne förde med sig.
Jag tycker också om att Kendra och Kyle faktiskt inte inleder ett förhållande utan förblir vänner. Fokuset ligger istället på hur de två och barnen skapar ett ganska ovanligt, men harmoniskt liv tillsammans.
Så vad gillade jag inte. Boken är full av kursiva partier där vi får veta vad huvudpersonerna tänker och dessutom ta del av sådant som de varit med om i det förflutna. Viktiga händelser helt klart, men det känns ändå konstruerat och jag skulle gärna ha velat ha informationen bättre integrerad i boken. Det är många personer som kommer till tals i dessa kursiverade avsnitt och det blir nästan lite väl mycket information som vi egentligen inte skulle behöva. I alla fall inte serverat på det här sättet.
Trots detta är Marshmallows till frukost en trivsam och mysig bok som passar bra att läsa i mörkaste december. Är du sugen på en feelgood-roman tycker jag absolut att du ska läsa den.
Så svaret på frågan är: jo, den är bra. Trots kursiva minnen. Personerna är nämligen underbara.
Den kanske hade tjänat på en redaktör som fipplade lite i boken och bad författaren arbeta om lite till? Ibland kan jag känna det när jag läser en bok. ”Åh, den här är.. nästan.. där.” Bra, men hade kunnat vara ännu bättre.
Precis, det finns så mycket bra i boken, men trots det når den inte ända fram. Samtidigt är det kanske ett grepp som lockar andra.
Vad är det som är så jobbigt med kursiva minnen? Jag har för mig att du skrivit om det tidigare men jag minns inte. 🙂
Det behöver vara en naturlig del i boken, men här känns de inslängda. Jag är inte automatiskt emot det, men tycker att greppet i sig överanvänds.