En infekterad fråga

Jag tillbringade gårdagen på en utbildning med rubriken Gift mot sin vilja där bland annat Sara Högdin från Högskolan i Halmstad talade om integration i skolan. Utifrån flera stora undersökningar talade hon om elever som inte tillåts delta i delar av undervisningen.

Det kan gälla till exempel simundervisning, sex- och samlevnadsundervisning eller på ytan oskyldiga ämnen som musik eller biologi. Hur ska vi förhålla oss till denna frånvaro? Måste alla vara med på allt?

Sara berättade om ett rundabordssamtal där hon var med tillsammans med barnombudsmannen och två representanter från DO. På frågan om huruvida barn ska få slippa simundervisning om föräldrarna vill så svarade representanterna från DO konstigt nog ja och hänvisade till respekt för andra kulturer. Vems rättighet ska vara viktigast? Föräldrarnas tyckte DO uppenbarligen medan BO självklart höll på barnet.

Vad är skolans uppdrag? Att barn ska få ta del av undervisningen i alla ämnen. Så måste det vara.  Ska man få använda könsseparerade grupper i till exempel sim- och sexualundervisning? Självklart skulle jag skulle säga. Till en början. Vi måste nå ungarna och när det gäller ämnen som simning är väl ändå det viktigaste att de just lär sig simma. Sedan kan inte all undervisning vara separat och frågor som rör jämställdhet och normer i vårt samhälle måste ständigt diskuteras. Det ena behöver inte utesluta det andra.Att bara tveklöst säga att könssegregerade grupper är ett steg tillbaka tycker jag är lite korttänkt. Är det verkligen ett steg framåt att ungarna inte deltar i undervisningen alls?

När våra elever skulle träffa ungdomsmottagningen förra veckan talade vår kurator med de personer som höll i utbildningen innan och bad dem informera killar och tjejer separat. Så gjordes inte och resultatet blev att flera av våra elever, främst tjejer men också killar, lämnade klassrummet. Alltså fick de inte någon undervisning alls. Är det bra?

Jag måste säga att jag inte gillar att dela upp eleverna i grupper efter kön, men när det handlar om sex och relationer är det ofta väldigt bra. Detta gäller oavsett varifrån eleverna kommer. Huvudmålet måste vara att eleven får den undervisning de har rätt till. Jag vill att alla mina elever ska kunna simma och att de alla ska få nödvändiga kunskaper om sin kropp, sin sexualitet och sina rättigheter.

Efter lunch talade Sandra Atler jurist från ECPAT Sverige om vad som egentligen står i lagar och hur man kan förhålla sig till internationella konventioner. Fokus var främst barnäktenskap och alla förmer av tvångsäktenskap. Varför är  barnäktenskap så vanligt globalt? Fattigdom eller bristande utbildning menade Sandra.

Hon tryckte på att det egentligen inte spelar någon roll om barnet samtycker till giftermålet egentligen då ett barn inte anses kunna säga ja till exploatering. All form av sexuell exploatering står i strid med barnkonventionen och dessutom är det farligt att ingå äktenskap för tidigt eftersom barnet då mister det skydd som barnkonventionen ger.

Barnäktenskap är inte okej, det står klart efter att ha läst barnkonventionen med detta ämne i fokus. Trots detta behövs en rapport 2010 som heter Gift mot sin vilja. Inte så lite skrämmande om man tänker på det.

Borde det inte räcka med en konvention om mänskliga rättigheter? Varför behövs en Kvinnokonvention och en Barnkonvention? Är barn och kvinnor inte människor? Från 1948 har det tack och lov hänt en del och de senare konventionerna är lite vassare och tydligare i sina formuleringen. När det gäller våld mot kvinnor har FN bara kommit fram till en gemensam deklaration. Det svåra har varit att enas om en deklaration om vad som sker i det privata rummet. Ännu svårare är det att enas kring våld i hederns namn. Där finns det bara en resolution vilket är en svagare form av skydd.

Artikel 16 i Kvinnokonventionen handlar om jämställdhet i äktenskap och familj. Där framgår ganska tydligt att medgivande för äktenskap ska ges. Det finns hinder för likabehandling och därför finns fler konventioner som komplement till deklarationen om mänskliga rättigheter. Äktenskap som ingås innan man är 18 ska inte vara giltiga. Viktigt är också att komma ihåg att det är skillnad mellan att vara myndig och att vara barn. Barn är man till 18 års ålder oavsett myndighetsålder.

Är det inte så att Barnkonventionen är uddlös om det inte händer något med länder som ratificerat men ändå bryter mot konventionen? Sverige har fått kritik och vi är inte ensamma. Tyvärr kan man inte komma med enskilda klagomål vilket gör att Barnkonventionen inte följs av de 193 länder som ratificerat den. Usa och Somalia har inte ratificerat konventionen.

Grundprincipen är att alla barn ska skyddas av Barnkonventionen oavsett om de har uppehållstillstånd eller inte. Barnens bästa ska stå i fokus och de ska ha rätten att komma till tals. Viktigt att se barn som individ och inte som föräldrarnas ägodel. Det finns utrymme för tolkning och det är alltid lurigt.  Det framgår tydligt att barn ska skyddas mot alla former av sexuellt våld eller utnyttjande. Däremot står det ingenting uttryckligen om barnäktenskap.