Liksom Annika stör jag mig på illa skrivna kursiva partier i böcker. Det är ett berättargrepp som helt klart används allt för ofta. Veckans bokbloggsjerka handlar om just irriterande saker i böcker.
Finns det några berättartekniska detaljer som författarna använder sig av som du kan störa dig på? Var specifik och ge exempel om du kan!
En sak som är ruskigt irriterande är när jag som läsare inte får chansen att klura ut vem skurken är i en deckare eftersom författaren behåller informationen för sig själv. När huvudpersonen upptäcker något som ger en rejäl ledtråd och sedan inte avslöjar det. Då blir jag helt galen.
Jag blir också galen på beskrivningar av personers kläder och utseende som bara handlar om hur snygg och smal personen är och hur coola märkeskläder hon eller han har. Detaljer om märkeskläder, väskor och annat tjafs är över huvud taget väldigt irriterande.
Dialog som inte flyter, dvs när den skrivs på ett sätt som ingen någonsin skulle tala, är riktigt irriterande. Värst är det när någon äldre författare ska försöka vara tonårshipp och ligger en sisådär tio år fel.
Och säkert en massa annat också, men jag stannar här…
Den senaste roman som jag blev riktigt störd på var Alakoskis Jag håpas… där hon alldeles för ofta skriverihopmeningarsåhär eller Sätter. Punkt. Mellan. Varje. Ord.
Det blir fruktansvärt jobbigt att läsa och jag blir bara irriterad.
Annars stör jag mig också på för mycket beskrivande av personernas utseende. Det är sällan relevant eller intressant.
För mycket och för långa beskrivningar av utseende är definitivt tråkigt! Jag brukar lära mina elever att beskriva mer indirekt och inte använda onödiga detaljer. Tyvärr verkar inte alla författare gått den kursen.
Jag tänker mig att det finns läsare som uppskattar att få veta exakt hur huvudpersonens näsvingar ser ut eller åt vilket håll luggen ligger. Men det kanske är en illusion – som även vissa författare har…?
Det måste ju finnas läsare som gör det och visst är det så att det faktiskt finns författare som kan beskriva löjligt detaljerat på ett väldigt snyggt sätt.
Hahaha ja det där med att ligga tio år fel är helt klart ett störningsmoment. Jag stör mig också på info om märkesprylar eller när författren har hittat på personer som är riktigt klyschiga i enlighet med könsrollerna. Blä.
Haha, vad roligt. Det finns ju hur mycket som helst som man kan störa sig på. Ex när en bok innehåller karaktärer sm itne går ihop. Ibland när jag äser en bok kan jag tänka… ”men, varför gör hon så??? I början av boken sa hon ju tvärtom? Eller att hon inte tyckte om det ena eller andra”.
Dåliga översättningar är förresten också en sak jag kan irritera mig på..
Jag stör mig på när texten är för nära bindningen så jag får kramp när jag måste böja ut den för att kunna läsa!!
😀
Det är definitivt irriterande! Eller alldeles för liten text och dålig papperskvalitet.
Roligt att läsa vad ni andra tycker är störningsmoment i böcker och de allra flesta kan jag också skriva under på. När jag nyligen läste Norwegian wood blev jag oerhört irriterad på att breven som citeras var skrivna med för små bokstäver, nästan så jag fick ta fram förstoringsglaset.
I Igelkottens elegans var stora delar av texten i ett annat textsnitt, kanske ariel som jag tycker är svårläst.
Jag stör mig också på när citat på främmande språk, oftast franska och mest i äldre böcker, inte är översatt utan det bara tas för givet att läsaren kan franska.
Ja, citat på franska är fruktansvärt. Inte minst för att jag inser hur dålig min skolfranska är…
Hmmm, då kanske du ska undvika att läsa American Psycho trots allt då fåfängan innehar en väldigt stor roll i den boken. Märkeskläderna avlöser varandra om man säger så 🙂
Finns det en poäng? I så fall skulle det funka, men som ren name-dropping gör det mig galen.