Nyckelbarnen av Sara Kadefors handlar om Siri som egentligen är stor nog att ha egen nyckel och gå hem själv, men hon vill inte. Hon tycker inte om att vara ensam hemma och gör allt för att slippa det. När skolans fritidsklubb läggs ner blir det svårare att undvika ensamheten. Båda hennes föräldrar reser mycket i sitt jobb och lämnar henne ofta själv. Som tur är har hon Leo och Linn som bor i samma hus. Hon hade aldrig trott att de skulle bli så goda vänner och att hon skulle våga så mycket.
Linn och Leo är också ensamma. Linns mamma har träffat en ny man och sover helst hos honom och Leos föräldrar verkar tycka mer om sina hundar än sin son. Den udda trion finner trygghet i varandra och utvecklar en väldigt annorlunda relation som på många sätt liknar vänskap.
Klassen Siri går i har en elak och orättvis lärare som heter Maggan. Att Maggan inte mår bra förstår läsaren ganska snart, men inte Siri och hennes vänner. Att Leo är lite arg är inte så konstigt, han har minst sagt myror i baken och Maggan hanterar det definitivt inte snyggt. Istället får han fler utskällningar varje dag än elever borde få under hela sin skoltid. De tre vännerna försöker få rektorn och kuratorn att förstå hur illa det är, men när de se Maggan och rektorn fika och prata ihop förstår de att hon aldrig kommer att hjälpa dem.
Linn gillar att ta risker och hon kommer på hur många sätt som helst att hämnas på Maggan och rektorn, men det går helt klart för långt. Siri går också för långt i sin kamp för Leo, mot Maggan.Tanken är kanske god, men det spårar ur på ett väldigt okontrollerat sätt. Jag tycker inte att alla dramatiska trådar knyts ihop och de får definitivt inte den uppmärksamhet som de borde få. Det finns material för flera böcker i Nyckelbarnen, men som resultatet blev nu är det mest splittrat och ofärdigt.
Det är visserligen en bok för lite yngre barn, kanske runt 12 år, men måste den vara så svart-vit? Jag är lite besviken på Kadefors måste jag säga. Hon brukar skriva så bra och så trovärdigt. Nu blir det mest stereotypt och tyvärr ganska ointressant. Dessutom är det nästan lite farligt att knö in så många viktiga frågor i en bok och sedan inte följa upp dem. Barnens grymhet ger mig till exempel en fadd smak i munnen, föräldrarnas agerande diskuteras inte och Siri är lika ensam när boken slutar som hon var i början.
Jag har inte skrivit om den här än, men läste den för en månad sedan och hålle nog inte alls med. Jag tyckte det var en oerhört bra bok, fast en bok jag egentligen inte gillade ändå. Ungarna i boken är precis lika j-a störiga och jobbiga som de på mitt jobb, men man får lite mer kött på dem här, tycker jag. Barnböcker är ofta mer svartvita och jag gillar att boken står så kompromisslöst på barnens sida, fast man som vuxen kan se att det finns flera sidor av samma mynt.
Jag känner nog inte igen de här ungarna och tycker att bilden av läraren är onödigt svart. Kompromisslös förvisso, men nej jag tyckte inte att den respekterade barnen heller.
Jag har haft ögonen på den här boken, men kanske ska låta den följa med mig hem från bibblan över jul. Spännande att ni tycker så olika.