Konsten att överleva

Vinteräpplen klarar att mogna i kyla, överleva utan allt för mycket omsorg. Kärlek som vinteräpplen, som mognar sent och håller länge är den kärlek som får stå för det ideala, men tyvärr finner ingen av kvinnorna i boken som heter just Vinteräpplen uppleva någon sådan.

Vi får följa tre generationer kvinnor, mormor Susanna som tagit hand om sin stora familj själv, hennes yngsta dotter Mari som aldrig riktigt fått vara en del av familjen och så Maris oäkta dotter Tova. När boken börjar är Tova vuxen och mitt i natten flyr hon och hennes barn från mannen Timo. Hennes väninna skjutsar dem mot friheten i Sverige, där de ska börja ett helt nytt liv.

Tovas historia berör, men det är hennes mamma Mari som griper mig mest. Redan som liten anses hon sämre än sina syskon. Hon får äta rester vid diskbänken, städa och passa upp familjen och då hon inte lär sig läsa får hon sluta skolan och får istället sköta hemmet.

Systrarna Toini och Linda är de enda som ger Mari någon som helst kärlek. När de försvinner till Helsingfors försvinner allt ljus i hennes liv. Egentligen är det så eländigt och så svart att det är svårt att läsa vidare, men någonstans finns ännu ett hopp. Mari är nämligen inte alls dum trots att hon stammar och inte kan läsa. Hon har drömmar, men svårt att förverkliga dem.Tyvärr är hon fast i hemmet och under en av brodern Ragnars suparfester tvingar en av hans vänner sig på henne.

När dottern Tova föds överöser hon henne med all sin kärlek och önskar henne ett lyckligt liv. Riktigt så blir det tyvärr inte. Tova växer upp med de två kvinnorna. Hon är begåvad och mamma Mari önskar att hon ska vänta med att gifta sig och istället studera och förverkliga sina drömmar. Hon lyssnar istället mer på mormor Susanna som tycker att hon ska skaffa sig en redig karl.

Tack gode gud för bokbloggare. Om jag bara gått på mina fördomar som gick ut på att den glada Josefine Sundström säkerligen skriver glättig chick-lit, hade jag missat den här pärlan. Det är på ytan en enkel historia med ett inte sällan dialektalt språk, inga stora händelser, inget direkt tempo men det som finns är en riktigt gripande historia om utsatta kvinnor och hur de försöker överleva trots allt.

Så förlåt Josefine för att jag hade fördomar om din bok. Jag är glad att jag fick nöjet att läsa din fina debut och ser fram emot att läsa många fler.