Jag är ett stort fan av Katarina Wennstam då hennes böcker är både viktiga och välskrivna. Förväntningarna var därför på topp när jag läste Alfahannen och de infriades med råge. Den avslutande delen av trilogin om mäns våld mot kvinnor handlar om sexuellt utnyttjande och makt. De tidigare har tagit upp prostitution och misshandel och är båda fantastiskt bra.
Nu får vi möta filmstjärnan Jack Rappe, alla kvinnors dröm och en riktigt bad boy. Han tar vad han vill ha och han drar sig inte för något. Samma kväll som han får sin efterlängtade guldbagge verkar han gått för långt och någon kör en avslagen flaska i magen på honom.Vem? En i raden av försmådda kvinnor?
För tredje gången får vi träffa åklagare Madeleine Edwards som blir den som ska se till att den unga dam som sägs ha skadat Rappe får sitt straff. Under rättegången förstår vi att stjärnan med det stora egot inte riktigt har förstått innebörden av det lilla, men ack så viktiga, ordet nej. Vad betyder egentligen ett nej? Hur kan det vara så att det 2010 inte är självklart att lyssna till en kvinna som säger nej? Varför är det fortfarande så att den som utsätts för sexuellt utnyttjande eller till och med våldtäkt blir hårdare ansatt än den som begått brottet?
Parallellt med rättegången får vi också följa Jan Rappes sista filminspelningen, en modern version av Så tuktas en argbigga med debutanten Emma Wahl i den kvinnliga huvudrollen. Wahl? Ringer det en klocka? Hon är dotter till Jonas Wahl, advokaten som åkte fast för att ha köpt sex i bok nummer ett Smuts. Så snyggt, så snyggt när Wennstam knyter ihop alla trådar och dessutom sätter dit en knorr.
Läs Alfahannen, du måste verkligen göra det. Men innan dess vill jag att du läser Smuts och Dödergök. Dessutom får du inte missa två böcker som alla borde läsa Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Kort sagt, läs Katarina Wennstam. Nu.
Originalinlägget publicerades av Lilla O
Den här boken är faktiskt lite speciell, då det var det första recensionsexemplaret jag fick av Albert Bonniers förlag. En milstolpe i varje bokbloggares liv.
Katarina Wennstam är ständigt aktuell, men kanske ännu mer nu då kampanjen #prataomdet är livlig på twitter.
Hon är ruggigt bra Wennskam
En riktigt bra bok som tar upp viktiga ämnen, precis som föregående böcker. Allra bäst i triologin tycker jag att Dödergök är. Den tilltalade mig mest.
Håller med om att Dödergök är bäst! Vill läsa mer av Wennstam.