Läsutmaningar. De är himla roliga i teorin. Extra roligt är det att planera dem själv. I praktiken däremot, not so much. Jag går som alltid ut hårt och sedan dör jag halvvägs. Tvånget, jag klarar inte av tvånget.
Värt att gå igenom dem dock och lägga dem till handlingarna.
Jag drog igång en deckarutmaning då jag hittade så många för mig nya författare under 2009. När jag gick igenom årets lästa böcker insåg jag snart att jag inte behövde någon deckarlista, jag läste allt för många deckare ändå.
Utmaningen började bra och jag läste Släke och Dykaren av Håkan Östlundh som jag verkligen gillade och En röd hjältinnas död av Qiu Xiaolong som jag också tyckte om.
Sedan gick det utför. Jag började med Martin Edwards All the lonely people och gav upp. Ingenting för mig, den underbara titeln till trots. Därefter läste jag Det tredje tecknet av isländska Yrsa Sigurdardóttir och den tyckte jag inte alls om. Dead before dying av Deon Meyer orkade jag inte läsa ut. Riktigt tråkig och intressant. Jag började misströsta, men fortsatte ändå med Viveca Sten och hennes första Sandhamnsdeckare I de lugnaste vatten som tillhör årets absolut sämsta böcker.
Inte konstigt att jag mer eller mindre lade ner utmaningen under en ganska lång period. I oktober läste jag dock underbara Döden inpå livet av Maureen O’Brien, som jag verkligen rekommenderar.
Det var allt. Inga fler böcker lästa av de 15 jag planerat att ta mig igenom. Kanske läser jag några av de återstående nästa år. Kanske inte.
Ja ibland blir det inte som man tänkt sig =)
vad spelar det för teater att man inte fullföljer, bättre lyss till… Huvudsaken är väl att man har intentioner, vill pröva nytt och faktiskt drar igång. Jag tycker boktolvan ska bli kul – att läsa 12 nya författare verkar vara en lagom utmaning. Julekram från Anna
Läsutmaningar är inte min grej heller, de har en viss förmåga att rinna ut i sanden – som t.ex. min egna novellutmaning (=en katastrof).
God jul och gott år Linda!