Kanske årets vackraste titel

I dagarna utkommer Eli Levéns debutbok på Norstedts förlag. En bok med den fantastiskt vackra titeln Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats och ett grymt snyggt omslag. Boken började han skriva då han var 22 och i en ganska jobbig period. Sänkt av antidepressiva kunde han varken leva eller jobba.

Historien Levén berättar är både ärlig och brutal. Vi får träffa Sebastian som alltid varit annorlunda, men aldrig utanför. Han berättar om sin barndomsvän Jim, om sin jakt efter kärlek och bekräftelse, om Ellie som han vill vara, om Andreas som han älskar och om Sant Sebastian som genomborras av pilar.

Tillsammans med Andreas söker han efter sig själv, drömmer om att bli Ellie, men nöjer sig med att vara vacker och åtrådd. En historia som virvlar sig genom Stockholm och Paris, som utspelar sig dag som natt, i fantasi och i verklighet. En historia som liknar få andra.

Kanske är det lite väl uppenbart att likna Levén vid Gardell, men jag gör det ändå. Inte primärt för likheterna med Passionsspelet, eller ens för kärleksskildringen. Mer för tempot, det virvlade och ibland desperata. För språket, det vackra och poetiska. Och för religionens del i historien och därmed det dåliga samvetet.

Språket är vackert, men ibland så poetiskt att det nästan blir krystat. När mina elever ska skriva uppmanar jag dem att skriva med alla sinnen. Det rådet verkar Levén också fått. Han beskriver detaljerat hur allt känns, luktar och kanske framför allt smakar. Jag kanske är gammal och pryd, men det blir lite för mycket beskrivningar av hur olika mäns sperma smakar. Många gånger blir jag imponerad av hans språk, medan det i andra stunder andas lite mycket skrivarkurs.

Eli Levén beskriver själv sitt språk som överspänt och i en intervju i SvD säger han så här:

”Jag ville skriva patetiskt på ett sätt som inte går att förneka, jag vill att man ska svälja det här som jag tycker är blommigt och dramatiskt och känna att det är verklighet och inte klichéer. Jag vill att det ska vara som en Harlequinroman fast inte löjligt. Jag ville ta upp min längtan efter kärleken som konsumerar allt och gör att inget annat spelar någon roll.”

”Som en Harlequinroman fast inte löjligt”, jag vet inte om jag hittar så många likheter med Harlequin, möjligen de detaljerade beskrivningarna av kärleksmöten. Eller kärlek förresten, det är inte alltid så mycket kärlek inblandat i de möten som äger rum på alla möjliga och omöjliga platser. Just homosexuella som möts i parker och pissoarer känns lite klichéartat, men även kärlek, riktig kärlek skildras i boken. En kärlek som dock kan vara svår att stå för. ”Jag är inte bög” upprepar flera av Sebastians älskare inklusive hans stora kärlek Andreas. Sebastian själv söker främst efter Ellie. Hans sanna jag.

Levén är född 1984 och är tio år yngre än jag. Det är oftast så med debutanter och jag får nog inse att det inte finns någon bok i mig. Om den skulle komma fram blir jag hur som helst ingen ung debutant. Eli Levén är både ung och begåvad och jag tror definitivt att vi kommer att få läsa mer både om och av honom. Det är en bra liten bok Eli Levén har skrivit, men kanske är den inte mest skriven för mig. Det känns lite som när jag läste Räddaren i nöden och På drift, helt okej men jag har fel ålder och kanske också fel kön. För någon som är ung och tvivlar på sig själv kan den nog vara den perfekta läsningen. En bra debut om än lite osjälvständig och tvekande. Det ska dock bli spännande att se vad Levén kan åstadkomma i framtiden.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-02-22