Tala om tur

Jag älskar Bodil Malmstens böcker. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att jag älskar Bodil Malmsten, men henne känner jag ju inte. Jag inbillar mig att jag gör det då hennes loggböcker till synes är djupt personliga. Här i byteshyllan på Ko Lanta hittade jag Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig som är den enda av hennes loggböcker jag tidigare inte läst. Tala om flyt och faktiskt också perfekt timing. Elefantridningen som vi skulle på hade blivit försenad och där satt vi och väntade. Jag utan bok. Illa.

Tur då att Bodil Malmsten räddade mig från tristessen. Som vanligt skriver hon rappt och inte sällan roligt om allt och inget. Hennes brinnande hat mot Sarkozy, frustrationen över all tid som läggs på resor, uppgivenhet inför mullvadarna och en allmän hatkärlek till både Stockholm och Finistère. Och så den där romanen som inte vill bli skriven. Eller rättade sagt den långa rad av oskrivna romaner som är bra mycket fler än de skrivna.

Jag känner igen mig i mycket trots att jag inte tror att jag och Malmsten är speciellt lika. Jag småskrattar i alla fall åt hennes tomma dokument med kloka tankar och känner att det är något jag skulle kunna ha i datorn. Spännande är också att läsa hennes funderingar om förortsupproren i Paris och om frustration. Kul konstigt nog att läsa om det hon ser och läser om. Jag blir helt klart sugen på The Shield.

Mycket handlar också om bloggande och huruvida det är okej att just blogga. Kulturjournalister tycker det definitivt inte och ondgör sig över hur språket förstörs och hur loggböckerna Malmsten skriver bara är mellanböcker. När kommer den riktiga romanen undrar de? Det gör Malmsten också.

Det har skrivits en del om bokbloggares allt för positiva recensioner och att vi gullar för mycket vilket självklart är oprofessionellt. Kanske är det så, men jag vill inte bli som den recensent Malmsten beskriver:

Recensionen är inte riktad mot mig eller någon jag känner, det är inget märkvärdigt med den, tvärtom, den är likadan som alla andra recensioner av denna kritiker – feg, dryg, elak och illa skriven.

Att en så stilistiskt funktionshindrad och känslomässigt insufficient person har rätt att döma andras skapande arbete, det mörknar för mina ögon, jag ser rött, jag ser svart, jag får andningsstillestånd, jag svimmar, jag dör.

Jag tänker att jag ska skriva till Bodil Malmsten och säga att jag tycker att hon är fantastiskt. Utan att be om ursäkt för att jag gör det, som alla andra kvinnliga brevskrivare tydligen gör. Men nej, jag gör nog inte det. Det får räcka med det här blogginlägget. Jag vill ju inte störa.