När Roger Rosenblatts vuxna dotter plötsligt dör bestämmer sig han och hans fru att tillfälligt bosätta sig hos sin svärson för att stötta honom och barnen. Att rosta bröd är hans berättelse om hur det är att helt förändra sitt liv och att försöka leva vidare trots sorg och saknad. Med vuxna barn ser livet ut på ett sätt, men nu blir Roger och hans fru Ginny småbarnsföräldrar igen. Vi finns svärsonen Harris, men i hans sorg blir det omöjligt att fixa både sitt liv och sina barn.
Många gånger känner sig Roger helt oförmögen att göra något vettigt för familjen och förlitar sig därför på en sak han verkligen är bra på, nämligen att rosta bröd. Han ger också ”dagens ord” till barnbarnen vid frukostbordet, något jag tycker är lite gulligt. Ginny går in i det nya livet med liv och lust. Roger beundrar henne mycket och ser med både glädje och sorg hur hon blir en del av mammagruppen kring barnen.
Jag tycker att Roger är väldigt orättvis mot sig själv om han tycker att det är det enda vettiga han kan tillföra, men samtidigt förstår jag den maktlöshet han måste känna. Hur går man vidare efter att ens dotter dött? Hur lever man ett liv i hennes hus och ser hennes barn växa upp, när det borde vara hon som är där.
De tre barnen hanterar sorgen på olika sätt och kanske är det de små sakerna de gör och säger som berör mig mest. Värst är det när Sammy lägger sig på golvet där Amy ramlade ihop. Det visar så tydligt hur mycket han funderar kring vad som hänt och det faktum att han tvingats se sin mamma ligga där livlös. Lillgrabben James anpassar sig rätt väl, men visst saknar han sin mamma och systern Jessie är så förnuftig och samlad att det gör ont i mig. Kanske är hon lik sin morfar.
Under läsningen känns det ibland som om Roger stängt av alla känslor. Hans språk är många gånger mekaniskt och sakligt. Det förmedlar ingen känsla, men det är ändå tydligt att känslorna finns där i allra högsta grad. Han verkar kämpa för att behålla sitt lugn, pendlar till sitt arbete, skriver det som ska skrivas och gör det som krävs av honom, men lever han?
Jag stänger också av alla känslor när något blir för jobbigt och hatar verkligen att bryta ihop och gråta offentligt. Arg kan jag bli, det har jag inga problem med, men tårar fixar jag inte. Kanske är det därför som jag och Roger inte går riktigt ihop. Hans saklighet sprider sig till mig och boken väcker inte de känslor den borde vecka. Kanske är det ett fall av ”det är inte du, det är jag”, då jag verkligen tror att detta är en bok som många kommer att bli väldigt gripna av.
Jag hade dock lite svårt att ta till mig den ganska röriga och nedtonade berättelsen. Rörig dels för att händelserna inte presenteras alls kronologiskt, men mest för att personerna beskrivs så lite. Jag har svårt att få ihop alla ögonblicksbilder och alla släktingar och vänner. Att rosta bröd är en bra bok, men ingen fantastisk sådan. För mycket känslor och sentimentalitet kan förstöra en berättelse, men i det här fallet hade det inte skadad med lite mer känslor, för självklart måste de finnas där. I överflöd.