Alla andra skaffade barn eller köpte hus och vi drog till Thailand. Jag var 29 år och inne i en hysterisk jagvillaldrigblistorkris eller jagvillinteblisomallaandrakris eller kanske en jagvillaldrighanågrajäklaungaretthuspålandetochettjävlasvenssonlivkris eller möjligen kan man kalla den 30årskris rätt och slätt.
Vi började vår resa i Bangkok. Älskade, hatade Bangkok. Staden som är så vansinnig och så underbar på samma gång. Därefter tog vi tåget till Hua Hin där vi bodde på ett litet mysigt hotell en bit utanför centrum.
Mitt i mitt känslomässiga kaos läste jag Alkemisten av Paulo Coelho, en bok som jag säkert hade avskytt om jag läst den vid annat tillfälle, men nu kände jag bara, yes! Krisen gick över lite tillfälligt och jag tänkte att jag kanske skulle kunna undvika alla vuxenfällor trots allt.
Paradiset fann vi lite otippat på Ko Pha Ngan. Inga fullmånesfester dock, utan ett litet och undanskymt ställe där jag somnade i hängmattan var och varannan kväll. På grannön Ko Tao stannade vi dock bara en natt. Alla verkar älska stället, men jag blev bara stressad och maken rätt besviken på hur exploaterat det blivit sedan sist han var där. Istället blev det en tur till Ko Samui.
Mer böcker? Självklart! Jag läste Onåd av J M Coetzee och blev helt taget. Den är verkligen som ett knytnävsslag i magen. Upptäckte dessutom den finska deckardrottningen Leena Lehtolainen som det nu var ett tag sedan jag läste något av.
Annan bra läsning var Låt tistlarna brinna av Yasar Kemal, Mannen utan öde av Imre Kertész och Kärlek het som chili av Laura Esquivel. En ganska så bra nivå på semesterläsningen om jag får säga det själv.