Jag kom igenom Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm till slut. Det var ingen dålig historia, inte alls, men jag gillade verkligen inte varken berättarstilen eller språket. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2009, hyllad av i princip alla, stor litteratur av en stor författare. Förväntningarna var således på topp, men resultatet blev mer av ett nja.
Fagerholm lägger inget pussel. Istället är berättelsen snarare en polaroidbild där historien slutligen uppenbarar sig. Vi tas med varv efter varv i näst intill samma historia och ibland får vi veta något mer. Efter några varv har jag tröttnat rejält. Hela tiden får vi veta vad som ska hända, men inte varför och greppet blir väldigt tröttsamt. Det är som en skiva som är satt på random, där spåren kommer tillbaka ett efter ett. Skillnaden är bara att ett instrument lagts till andra gången den spelas.
Doris och Sandra är bokens viktigaste personer. De hänger ihop och är allt för varandra. De är systrarna Natt och Dag. Ensamheten & Rädslan. I sina lekar spelar de upp händelser från Trakten och att de betraktas som udda är definitivt en underdrift. Detta trots att Trakten verkligen är full av udda personligheter.
Jag tycker om både Doris och andra, men övriga personer i boken blir aldrig riktigt levande utan känns mest som illa tilltygade pappfigurer. Jag berörs inte alls av deras öde och bryr mig faktiskt inte om varför den amerikanska flickan dog eller vem som bar skulden till det.
För det är den amerikanska flickan Eddie som står i centrum, trots att hon knappt är med i historien. Hon kommer till trakten, umgås med två av grabbarna i byn, bröderna Björn och Bengt och dör sedan under mystiska omständigheter. Björn hänger sig i samband med att hon försvinner och ryktet säger att han dödade henne av misstag och därför tog sitt eget liv. Klart är dock att hans syskon vet mer.
Miljön är spännande, det ska jag erkänna och jag kommer på mig själv med att lägga in ett ”nå” ibland när jag pratar, vilket torde vara en påverkan av det finlandssvenska. Men nej, det här var ingen bok för mig, men nu har jag läst Monika Fagerholm i alla fall och slipper ha dåligt samvete för att jag helt ignorerat henne fram tills nu.
Kanske ska starta en bloggfejd då Frida helt klart tycker fel om boken.
Visserligen förespråkar jag total demokrati och åsiktsfrihet vad gäller boksmak men vill ändå i sann bloggfejdsanda hävda att det är du som tycker fel. Jag älskade just språket och stilen i Den amerikanska flickan. Dock kommer jag ihåg att det för mig var omöjligt att komma in i Diva av samma författare, just pga språket. Men då var jag ännu bara 17 år ung så jag borde ge Diva en annan chans. Fint det där med att du har börjat säga ”nå”! Nå är ett fint & bra ord.
Du jämför mig alltså med en 17-åring. Komplimang eller förolämpning? Skulle kunna bli bloggfajt av en sådan kommentar. 😉
Jag minns ”underbara kvinnor vid vatten” som jag läste och liksom aldrig drabbades av. Många andra tyckte mycket om den och den var omskriven och prisbelönt. När jag försökte mig på den amerikanska flickan läste jag nog mest så att den skulle ta slut. Inget för mig men säkert för många andra!
Jag försökte mig på boken för ett par år sedan men den är en av de få som jag faktiskt lämnade tillbaka till bibblan oläst. Kom aldrig in i den riktigt och begrep mig inte på den. Det hindrar ju dock inte att massor av andra tycker att den är bra.
Här är jag. Bring it on, jag backar aldrig för en fajt. Tangentbordet är mitt främsta vapen 🙂
Jag förstår vad du menar i din recension, men jag måste säga att jag inte håller med! (Som nog framkommer väldigt tydligt i min recension…) Jag älskade den här boken, och ska hålla på den lite till, men sedan kommer jag störta ner i Glitterscenen och hoppas att den är minst lika bra.