Olle Lönneus tilldelades Svenska Deckarakademins Debutantpris 2009 för Det som ska sonas. Lite vilseledande då det inte alls är en klassisk deckare utan snarare en spänningsroman med stora delar samhällskritik och politik. Ingen gastkramande spänning direkt, men en ganska bra bok.
Konrad som står i centrum är journalist och återvänder hem till Tommelilla då hans fosterföräldrar hittats mördade. Signe och Herman hade tydligen vunnit en massa pengar på lotto och arvingarna är Konrad och hans fosterbror Klas. Klas är mycket äldre och något av en buse och de två männen har inte haft någon direkt kontakt sedan Konrad flyttat från samhället.
Strax därefter skjuter Tore Torstenson, en gammal rasist som polar med sverigedemokraterna, ihjäl två albanska killar som han menar försöker ge sig på honom. I Tommelilla håller Sd torgmöte och deras vältalige frontfigur Mats Blomberg kallar Torstenson en hjälte som agerat som varje svensk bör.
Rasism och nazism då och nu är en viktig ingrediens i Det som ska sonas. Konrad har polska rötter och hans mamma Agnes försvann spårlöst strax innan Konrad blev fosterbarn hos Signe och Herman. Ryktet säger att mamman var prostituerad och Konrads sökande efter sin mor blir också en del av historien.
Det jag gillar bäst är barndomsdelarna och vännen Sven som är en udda figur. Jag tycker också om skildringarna av återföreningen mellan Konrad, Sven och Svens syster Gudrun. Själva deckardelen ger mig däremot inte så mycket. Lönneus har dessutom ett typiskt korthugget journalistspråk som inte tilltalar mig något nämnvärt.
Jag tycker det är rätt ofta som just Svenska deckarakademin har gett priser till sånt som inte är traditionella deckare. Däremot är det rätt ofta helt okej böcker.
Ett exempel är väl Camera av Liffner (eller var det hennes andra bok vad den nu heter?) som fick ett pris, också debutantpriset tror jag. En bok som jag aldrig skulle kategoriserat som deckare, men som jag tycker är väldigt bra.
Bara ett barn säljs faktiskt också som deckare. Och det borde väl inte göra något, snarare tvärtom eftersom så stor del av marknadsföringen och försäljningsansträngningarna hamnar där. Det enda problemet är att man riskerar att göra konsumenterna besvikna, om de förväntar sig en ”traditionell deckare” av typen ”whodidit”, eller ”thriller” av typen ”huvudpersonen hamnar på en bomb i näst sista kapitlet i sin desperata jakt efter boven”.
Kriminalroman, tror jag att den bästa beteckningen måste vara. Eller, varför inte, ”roman om ett brott” som en viss författare väljer att kalla sina verk.
Roman om ett brott är bra! Läser Sister just nu och den faller också inom genren i så fall. Kanske också Bara ett barn, även om jag inte läste den som en deckare. Marknadsföring i all ära, men det är viktigt att vara ”beredd” inför läsningen. I alla fall är det oft viktigt för mig.
ganska brett begrepp