Att se filmatiseringar av böcker jag läst är alltid något jag gör med skräckblandad förtjusning. Risken att bli besviken är alltid överhängande, men ju längre bak i tiden boken lästes, desto större chans är det att filmupplevelsen blir positiv. Never let me go av Kazuo Ishiguro läste jag långt innan jag började blogga och det finns därför inget inlägg att hänvisa till, men jag vet att jag tyckte mycket om boken.
Never let me go är en stillsam, men riktigt obehaglig dystopi. Vi får träffa de tre vännerna Tommy, Kathy och Ruth, som alla går på internatskolan Hailsham. Det är Kathy X som berättar historien som tar sin början 1978. Tommy är då en mycket udda och utsatt elev, som Kathy blir väldigt förtjust i. Det känns nästan självklart att de ska bli ett par, men istället är det Ruth som kniper honom.
På Hailsham lever de isolerat och som i en annan tid. Slitna föremål säljs på skolans loppmarknader och det spartanska livet ter sig nästan tidlöst. Ska detta vara en dystopisk framtid eller en absurd 50-tals skildring?
I filmen spelar Ruth som vuxen av Kiera Knightley och hon gör det med den äran. Jag gillar henne och det faktum att hon med väldigt små medel kan förmedla stora känslor. I just den här filmen är de små nyanserna väldigt viktiga och känslorna helt klart stora.
Kathy spelas av Carey Mulligan, men när jag såg henne först trodde jag att hon var Michelle Williams. Faktum är att hon faktiskt ser ut som en blandning mellan just Williams och Katie Holmes, två Dawson damer i ett alltså. En riktigt bra skådis är hon hur som helst. Andrew Garfield, som spelar Tommy, är mer anonym, men han har också den kanske svåraste rollen.
I filmen blir det väldigt tydligt vad syftet med Hailsham är, nämligen att eleverna ska användas till donatorer eller möjligen fungera som assistenter till dem som donerat och därmed behöver stöd och hjälp i sin rehabilitering. Att, som Kathy, vara assistent betyder att livet blir några år längre. Annars är det dags för den första donationen som 18-åring och i princip ingen överlever sin tredje donation. Det är oklart vad som händer om man gör det, kanske får man leva vidare då utan fler donationer. Kanske är uppdraget slutfört. Man anar att det är så.
Ryktet säger också att de riktigt förälskade kan ansöka om uppskov av donationer under några år för att få leva lyckligt tillsammans innan sin allt för tidiga död. Den som beviljar detta är, enligt samma rykte, Madame som också är den som driver galleriet med Hailshamelevernas konst.
Never let me go är en helt okej film, men lite seg på mitten. Slutet griper dock tag rejält. Boken är bättre, det är det ingen tvekan om.