Nu blev det inte Elin Ruuth som tilldelades Borås Tidnings Debutantpris, men hon var nominerad och hon har definitivt skrivit en väldigt bra bok. På många sätt en lyrikroman eller en rad betraktelser som bildar en bok. Det är med andra ord svårt att berätta vad Fara vill handlar om, men det gör den inte mindre läsvärd. Jag tycker verkligen om att ta del av Ruuths tankar. Hon har ett direkt tilltal och hennes språk är underbart. Jag får lite ”BodilMalstenvibbar” och det är ett riktigt bra betyg. Fara vill bjuder på mycket att läsa och uppleva, men lite att skriva om.
Kanske inser Elin Ruuth själv att hennes bok är svår att beskriva:
Om du likt charkuteristen delar upp den här berättelsen i dess mest logiska stycken, vad är då bäst? Vad är fiolen och vad är filén och utifall att det är en fågel: Kråset?
Vill du rita upp det för mig, vill du göra mig en slaktkarta över mitt skrivande. Gud vet jag skulle följa den och aldrig gå fel mer. Chop, chop bara. Mule, klövar och bräss skulle jag inte förtära, men fransyskan. Och utifall att det var en fågel: Ögonen. (Det blankaste, svarta.)