Det klagas ofta på att det finns så få starka, kvinnliga förebilder inom barn- och ungdomslitteraturen. Det får mig att tänka på vad jag själv läste. Mina absoluta favoritböcker var Laura Ingalls Wilders serie om sin barndom där hon själv, Laura, var den naturliga förebilden.Den duktiga, men ack så tråkiga, systern Mary var inte riktigt min grej.
Är Laura en bra förebild? Ja, det tycker jag. Hon föddes 1867 och böckerna utspelar sig således i mitten och slutet av 1800-talet. Så mycket mer självständig tror jag knappt att en kvinna blev då. Visst lever hon ett ganska traditionellt liv, men hon vågade trots allt kräva en del och framstår i boken som en ganska vild pojkflicka. Det ska alltså inte vara tv-seriens gråtande Melissa Gilbert, utan den riktiga, starka och ganska egensinniga Laura.
En annan favoritförfattare var och är Lucy Maud Montgomery som skrivit böckerna om Anne och Emily. Genom Anne, Emily och även Laura kom jag i kontakt med amerikansk poesi. De läste bland annat Tennyson och älskade både lyrik och prosa. Att älska litteratur var något normalt i de böcker jag läste och jag tror att det lärde mig mycket. Om inte annat så fick det mig att känna mig mer normal.
Anne på Grönkulla är en arg och frispråkig tjej som jag tycker är en bra förebild. Även Emily vet vad hon vill och tvekar inte att säga vad hon tänker trots att det ibland försätter henne i prekära situationer. Inte heller böckerna om henne är moderna och både hon och Anne gifter sig liksom Laura med sitt livs kärlek. Vackert och romantiskt. Undrar också om Anne och Laura, som båda är lärare, på något sätt faktiskt påverkat mitt yrkesval. Laura är en faktiskt en yrkesmässig förebild. Hon är lugn och professionell, men när det går för långt då jäklar exploderar hon.
En lite modernare förebild är Merri Viks Lotta. Riktigt snurrig var hon och hamnade alltid i trubbel. Jag älskade henne och när jag läst ut mammas böcker köpte jag egna. Även Lotta lugnar sig till slut och hittar sin drömprins, men det spelar ingen roll att böckerna slutade så. Lotta och de andra är bra förebilder ändå.
En annan svensk hjältinna är Kulla Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Jag fick ärva riktigt gamla exemplar av min gamlamorfars syster och jag vårdar dem ömt. På ytan kan Kulla-Gulla verka lite väl mesig för att kunna bli en bra förebild, men om man granskar henne lite närmare märker man snart att hon följer sitt hjärta och inte bryr sig om vad alla andra tycker. Hon är, på samma sätt som Laura, Anne, Emily och Lotta, en tjej som ingen sätter sig på. Är inte det bra förebilder kanske?
Vilka var din barndoms hjältinnor?
Originalinlägget är lite förändrat, men publicerades av Lilla O 2009-08-10 och jag tyckte att det var passande att flytta det hit idag på Internationella Kvinnodagen.
dom lever ännu
Du har prickat alla min barndoms hjältinnor – kusligt likt! Lotta lånade jag av kusinerna för den fanns inte på bibblan som Kulla-Gulla gjorde och jag tyckte så mycket om dem för de var skrivna på dialekt/talspråk. Ett språk som likande mitt eget. Första boken om Anne på Grönkulla var dessutom den första bok jag läste på engelska. En språkresa i åttan och jag köpte böcker… Detta likanr mer ett inlägg en en kommentar men jag gick igång 😉
Exakt samma barndomshjältinnor har jag – men de är inte bara barndomshjältinnor, dom hänger med än.
Visst gör de! Länge sedan jag läste Lotta dock.