Igår läste jag ut Det lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder för jag vet inte vilken gång i ordningen. Trots att det var många år sedan sist kom jag ihåg otroligt mycket av texten och den i kombination med de fina illustrationerna av Garth Williams väckte många slumrande minnen till liv.
Jag log åt Lauras majskolvsdocka som på julafton ersätts med en vacker trasdocka, kom ihåg hur mycket jag själv ville göra sirapsgodis genom att hälla varm sirap på snö, hur roligt det såg ut när de lekte i snön och hur mysigt det var när pappa spelade fiol. Jag minns också hur läskigt jag tyckte att det var när barnen, eller egentligen Laura som är den som inte alltid lyder, blir bestraffade. Fortfarande reagerar jag på hur odramatiskt det skildras. Jag blir också positivt överraskad över hur väl språket fortfarande flyter trots att översättningen gjordes på 70-talet och jag är glad att jag fortfarande älskar att läsa om Laura och hennes familj.
Jag läser vidare…
Jag köper fortfarande alltid lönnsirap om jag ser det i affärer. På ICA häromveckan till exempel. Vi har massvis med halvtomma lönnsirapsflaskor i skåpet hemma…
Åh, nostalgi! Trasdockor och lönnsirap får mig fortfarande att tänka på Laura.
Bokens Laura, inte hon på TV…
jag borde också – läsa om alltså och se om barndomens magi infinner sig.
Förvånansvärt mycket magi fanns kvar! Det kändes väldigt bra. Undra om grabbarna O är mogna för lite prärieböcker snart?!