I Godnatt, finaste av Dorothy Koomson händer det som inte får hända. Den åttaårige Leo ligger i koma och det verkar som om han inte kommer att vakna upp. Redan några sidor in i boken mår jag fysiskt dåligt av att läsa om hans mammas sorg. Jag har också en Leo och det här får aldrig, aldrig hända honom.
Nova är Leos mamma och också bokens huvudperson. Att han faktiskt levt med henne sina första åtta år är faktiskt lite oväntat förstår vi snart. Egentligen skulle han varit Mals och Stephanies barn då Nova lovat att föda ett barn åt sin bäste vän.
Mal (som egentligen heter Malvolio) och Nova har varit bästa vänner sedan de var små och flera gånger har de varit nära att bli ett par. Det perfekta tillfället har dock aldrig infunnit sig och därför har de istället varit vänner. Riktigt, riktigt bra vänner. De senaste åtta åren har de däremot inte setts alls.
Det är en riktig pusselbok som Koomson skrivit och långsamt växer den fullständiga historien fram. Mest fascinerande är egentligen Mals fru Stephanie som är den som önskar ett barn, men sedan ångrar sig. Steph som är så osäker att ett sms från Mal till Nova med texten ”godnatt, finaste” får henne att vägra ta emot barnet och dessutom tvinga Mal att bryta helt med den person som varit hans livs viktigaste.
Ibland blir det på gränsen till rörigt då Koomson gör en lite väl tvär sväng. Varje gång hittar hon dock tillbaka på huvudvägen igen och resultatet blir en mångfasetterad roman om vänskap och kärlek. Att den till viss del utspelar sig i Brighton och Hove gör att den plockar några extrapoäng hos mig.
Fortfarande har jag riktigt svårt för att läsa om barn som råkar illa ut och det gör att läsningen stundtals blir väldigt tung. Jag tycker dock om Nova och följer gärna hennes liv. Mal är jag lite mer tveksam till och Novas man Keith får vi egentligen aldrig en chans att lära känna. Han är definitivt bokens stora offer. Stackars karl.
Dorothy Koomsons styrka är de varma och engagerade personbeskrivningarna hon bjuder på. Svagheten är kanske hennes ambition att få med allt i en bok, vilket gör att historien ibland spretar väl mycket. Slut betyget blir ändå gott och Koomson är en författare som har potential att blir något riktigt bra. Ännu känns hon dock lite osäker på sin egen förmåga.
Det behöver hon inte vara trots att hon faktiskt inte fick mig att lipa den här gången. Det blev så nära och jobbigt med Leo som låg livlös på sjukhuset att jag distanserade mig. Usch, låt det aldrig hända mina barn någonting. Den sorg Koomson delger oss är för stor för mig att greppa, men så väl beskriven att den inte kan lämna någon oberörd.