Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag läste Grottbjörnens folk av Jean M Auel, men jag tippar på runt tio. Alldeles för ung och det förstod jag troligen själv, då jag gömde boken under sängen när jag läste den. Andra boken Hästarnas dal är ju ganska oskyldig och ärligt talat rätt tråkig de första sisådär 400 sidorna och därefter läste jag helt klart med skämskudde i knät. Lite för många detaljer för en liten flicka helt klart. Jondalar som dyker upp och sveper med den stackars Ayla i en kärleksvirvel utan motsvarighet.
När tredje delen Mammutjägarna kom ut hade jag blivit lite äldre, men visst är även det en lite väl explicit kärleksskildring för en snart tonåring. Jag fascinerades dock av livet Jondalar och Ayla lever och började nu läsa utan att gömma undan boken.
Därefter dröjde det några år innan jag läste vidare i serien. Därmed inte sagt att jag glömde bort Ayla, jag läste nämligen om de tre första böckerna flera gånger. Mammutjägarna var den jag oftast läste om, men trots detta läste jag inte vidare i serien. Stäppvandringen har jag bara läst en gång och jag kommer knappt ihåg den. Nionde grottan har jag inte läst alls och den lockar inte heller.
Nu kommer så den avslutande delen (?) som fått namnet De målade grottornas land. Någonstans inom mig väcks en liten nyfikenhet. Kanske ska jag ändå läsa de två sista böckerna för att sluta cirkeln? Sedan ser jag att boken har 752 sidor och lägger då snabbt ner idén. Vad tror du, är det värt de timmar det tar att läsa för att få återuppleva lite barndomsnostalgi?
Den 29 mars släpps boken i alla fall och jag undrar stilla hur många fans Jean M. Auel har kvar. Finns det fortfarande alldeles för små flickor som smygläser berättelsen om Ayla?
Jag har då en make som ser fram emot den boken. Jag själv är lite som du beskriver. Jag är otroligt nyfiken, men vet inte om jag ids… Tror maken får läsa den först och avslöja om det är värt besväret. 🙂
Tappade farten någonstans där efter mammutjägarna-men visst var det så att jag läste Grottbjörnens folk och absolut älskade den. Undra som sagt om det håller för omläsning eller det nu får betraktas som ungdomsböcker?
Jag vet inte jag … men jag tror att jag är tämligen ensam om att inte ha läst en enda av hennes böcker, eller?
Jag läste de två första delarna (även jag som just tioåring) och fnissade lite när jag såg att den sista delen nu kommer. Och så undrar jag samma som du, är de här böckerna fortfarande hemlisböcker för små flickor?
Undra vad de smygläser annars?
Jag har fortfarande 30 olästa sidor kvar av Stäppvandringen. Varför? Jo, jag ville inte att den världen skulle ta slut.
Nu kommer jag knappt ihåg vad den handlade om.