Nyhetssändningarna är fulla av fruktansvärda bilder från Japan. Världens undergång, på en begränsad yta visserligen, men ändå en bild av hur illa det kan gå. Hur gärna vi än vill kan vi inte kontrollera naturen och inte heller allt vi skapat själva visar det sig. Kärnkraftverk som fungerar utmärkt så länge allt är som det ska och ställer till det rejält när de inte fungerar längre. Nu kommer fler skalv och fler katastrofer väntar, med eller utan kärnkraftsolyckor.
Ska man gå och vara rädd för katastrofer, eller bara köra på och hoppas på det bästa? Det är främst kvinnor som vill avveckla och män som vill utveckla, enligt en undersökning presenterad i GP. Kanske handlar det om att kvinnor läser mer?
De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på Peter, Mary, Moira och de andra som väntar på jordens undergång i On the beach av Nevil Shute. Den ångest som de måste hantera då de visserligen vet att den radioaktiva strålningen kommer att nå även Melbourne, men samtidigt inte vill sluta leva för tidigt.
Nu läser jag The Road av Cormac McCarthy och kommer att fortsätta fundera på jordens undergång och hur vi kan vända rätt igen.
Vägen är bra, men verkligen en undergångsskildring. Blir förstås extra jobbigt nu när man ska blanda med nyhetsrapporteringen från Japan… Jag är tyvärr ganska pessimistisk inför världens utveckling, men det går ju inte att oroa sig varje dag. Man får njuta av det bra som finn, medan det finns!
I dagens DN läste jag om Japankatastrofen. det står typ japanerna är vana, det ör bara resten av världen som oroar sig. Och lite så måste det väl vara när man lever i ett land som levt med jordbävningar, bränder, världskrig osv.
Vana vid jordbävningar kanske, om man nu kan bli det. Men tsunamis och härdsmälta verkar svårt att vänja sig vid. Fixar förresten inte The Road med all sin dysterhet nu, så jag skulle haft svårt att vänja mig.