Varför provocerar Yvonne?

Förra veckan åkte vi med klassen till Backa Teater, som är Stadsteaterns ungdomsscen. Vi såg pjäsen Yvonne som är skriven av Witold Gombrowicz, en polsk dramatiker strax före andra världskriget. Pjäsen är bearbetad av Mattias Andersson, som också regisserat. Till detta har ”unga röster” från dagens Göteborg lagts. Ungdomar som berättar om utsatthet, mobbing och att anses som annorlunda.

Yvonne spelas av Emelie Strömberg och det kan tyckas att hon har en lätt rol då replikerna är få, men hjälp vad svårt det måste vara att vara helt utlämnad till kroppsspråket.

När pjäsen startar finns Yvonne i publiken. I just denna föreställning satt hon bredvid mina elever och hon smälte in väldigt bra. När uppmärksamheten för första gången når henne börjar obehaget, som redan väckts, bli riktigt rejält.

Redan under pjäsens första minuter kränks ett flertal personer och obehagskänslan stannar kvar i mig pjäsen igenom. Runt henne finns fyra unga personer. Coola och självsäkra, i alla fall på ytan.

Filip (Peter Viitanen) är den som tar täten när de fyra börjar trakassera Yvonne. Han klarar inte av att hon inte tittar på honom, att hon inte svarar när han talar till henne, att han inte verkar betyda någonting i hennes ögon. Han blir frustrerad och osäker och detta tar han ut på Yvonne.

Han skämtar om att han är prins och hon hans prinsessa och drar skämtet så långt att han presenterar henne för kungen och drottningen.

Konstigt nog blir han kär i henne. Och ännu konstigare är att hon låter honom dra med henne och visa upp henne. Hans föräldrar gillar knappast hans val av flickvän och även de blir frustrerade av hennes agerande. Är han kär, eller vill han bara inte bli avvisad. Är det kanske viktigt för honom att provocera sina föräldrar, eller följer han helt enkelt sitt hjärta?

Det här är en fruktansvärt bra och tänkvärd pjäs. Mina elever älskade den och vi diskuterade massor efteråt. Bra skådespelare, lagom komplicerat språk, ett tema som engagerar ungdomar. Scenen är dessutom riktigt cool och jag gillar den kontakt som skådespelarna skapar med publiken. Helt enkelt en pjäs som tar unga människor, ja alla människor, på allvar.

Läs också recensioner från GP, SvD, Expressen