Inte bäst men mycket bra

Barbara Voors bok Islossning börjar och slutar på isen en vacker vårdag. Fredrik och hans dotter Elin går ut där och kommer inte åter. Vi vet tidigt att de inte kommer tillbaka, men inte varför.

Efter en sådan tragisk händelse är det naturligt att livet delas upp i ett före och efter. Före och efter isen. Före lever Iris med Fredrik. Livet är inte okomplicerat då de har en gemensam dotter och dessutom delar liv och hem  med Fredriks son Melker. Skulle de fortsatt tillsammans till döden skilde dem åt även om Fredrik fått leva mycket längre?

När det här livet på ett sätt tar slut ser Iris tillbaka till ett annat liv, ett liv i Frankrike då hon hade en annan man och en annan dotter. Visserligen en annan mans dotter, men en styvdotter hon älskade. Kanske skulle hon stannat där och inte följt med Fredrik? Hade hon något val? Vad hade hänt med Elin, den dotter hon ändå haft om än till låns, om Fredrik inte hade lockat med sig Iris från sitt gamla liv?

Det var så grymt coolt att få se tankekartan som Barbara Voors byggde sin bok på. Ett virr-varr av tankar, personer och händelser som bildar pusselbitar i det som till slut blir en helhet. Kanske också helt. Iris är i alla fall på god väg att bli hel, kanske även Daniel, men svårast verkar Anneli ha det. Jag lider verkligen med Anneli. Kanske är det hennes öde som drabbar mig hårdast.Hon som inte ens kan behålla sitt namn då Elin finns i det. Nu kallar hon sig istället An.

Vi får följa Iris, fru och mamma, Daniel, som är Fredriks bästa vän, Anneli, Elins bästa vän och Sophie som är Annlis mamma. Melker har också sin plats, men berättar inte själv.

Så här skriver Voors på sin hemsida:

En av de svåraste romaner jag skrivit. Mycket därför att jag var tvungen att gå in i romanens känsla av sorg så djupt, särskilt Iris som förlorat sin dotter och man. Det jag övade på i denna roman var att hoppa i tid och rum och vara fyra olika karaktärer i tur och ordning. När jag ”var” mamman Iris som karaktär hade jag ofta ont i kroppen, sorg är ju en mer fysisk känsla än man kan tro. När jag sedan fick ”vila” och vara den döda dotterns bästa vän Anneli var det en lättnad. En 11-åring har en så pragmatisk och rättfram syn på förlust, det var fint att få vara henne i korta stycken (som var bokens enklaste att skriva).

 

Jag tycker att Voors ger varje person en röst, men hade kanske önskat att Daniel inte tagit sådan stor plats. Visserligen är hans sorg utåtagerande och brutal, så han kanske krävde sin plats. Mest tycker jag om att läsa om Iris och den fruktansvärda sorg hon drabbas av. Jag vill inte ens tänka tanken.

Voors skriver om vacker och ful sorg och undrar över om det går att dela in sorg så. Kanske finns oskrivna regler för hur vi ska sörja? Kanske irriterar jag mig på Daniels sorg för att jag inte riktigt tycker att han har rätt att gå ner sig så totalt. Han har bara mist en vän, inte en make, inte en dotter, men är det verkligen så att hans sorg automatiskt blir mindre? Vem har rätt att bestämma hur mycket vi får sörja?

Det här är en riktigt bra bok, inte Voors bästa, men väldigt bra. Glöm inte att du kan vinna ett eget, signerat exemplar i en tävling som pågår fram till 17.00 idag.