Passande valdagsbok

Jag röstar idag och jag hoppas att många gör detsamma. Jag skulle vilja att årets val blev ihågkommet för att röstdeltagandet ökade markant,  inte för att SD kom in i Riksdagen. Jag ser gärna ett nytt riksdagsparti, det är ingen hemlighet och det är inte heller någon hemlighet att det partiet inte är det odemokratiska parti som ironiskt nog kallar sig demokrater.

I går läste jag ut Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön som bär undertiteln ”samtal med sverigedemokratiska väljare”.  Det är egentligen en ganska oskyldig bok som får mig att snarare tycka synd om de intervjuade än att skrämmas av dem. De flesta av dem står så uppenbart utanför samhället och deras bitterhet går inte att ta miste på. Skräms gör jag istället av de internetaktiva anhängarna till partiet och partiledningen som beskrivs i Niklas Orrenius bok.  Återigen blir jag dock påmind om att det här definitivt inte är ett parti som andra.

Det finns mycket statistik i Fult folk som till stor del kommer från boken Regeringsskifte – väljarna och valet 2006 av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg. Där kan vi läsa att SD är ett parti för män. Hela 66% av väljarna är män och ännu större del av de högt uppsatta inom partiet. Unga män dessutom och ofta lågutbildade. Endast 9% av väljarna har studerat på universitet eller högskola att jämföras med 55% av Miljöpartiets väljare. I arbetarpartiet Socialdemokraterna har 20% högre utbildning och i det nya arbetarpartiet Moderaterna 38%. Snittet ligger på 33%. 34% av SD-väljarna saknar till och med gymnasial utbildning, att jämföras med 8% av MP-väljare och ett snitt på 21%. Partiet lockar också få höginkomsttagare, men många arbetslösa. Storstadsväljarna är få, skåningarna helt klart överrepresenterade liksom EU-motståndarna.

I kapitlet om norsk politik och den flykt som där skett från Arbeiderpartiet till Fremskrittspartiet till stor del förklaras med att det senare lyckats nå de glömda, de missnöjda, de som tycker att ingen bryr sig om dem. Dessa väljare verkar vända sig även till SD. Att vänsterpartierna blir en intellektuell klubb för akademiker gör att de stänger många potentiella väljare ute. Många har gått från Socialdemokraterna till SD och många har också lämnat Moderaterna för ett tydligare alternativ. Invandrarfrågan anses viktigare än allt annat och SD:s väljare tycker att ingen annan gör något åt det. Då verkar det inte spela någon roll om partiet också har ett gäng extrema förslag som att 12-åringar ska kunna dömas i domstol. Det får man liksom ta. Så låter det i alla fall på många av de intervjuade.

Varför röstar man på SD? Svaren är många, men missnöjet med de mer etablerade partierna och rädslan för människor från en annan kultur och en annan religion går som en röd tråd genom boken. De som intervjuats är alla olika, men har det gemensamt att de på många sätt står utanför samhället. Inga onda monster som man ibland kan tro när media slår på stora trumman, men inte heller några speciellt politiskt medvetna människor. Vi får möta Mattias som är riktigt rädd för invandrargäng och som inte vet hur han ska berätta  för en tjej att han röstar på SD, Annie som knappt vågar gå ut för att hon tror att någon invandrare ska skjuta henne men mycket väl kan tänka sig att adoptera ett utländskt barn, Klas som är arbetslös och trött på alla etablerade partier, Christina som ser rött när hon möter en kommunist och som israelvän ser SD som ett självklart val, thailändska Mina som vill att det ska ställas högre krav på invandrare och ogillar all sorts religion, Siv som inte är rasist då hennes svärson är invandrare, men helst skulle vilja stoppa all invandring i sisådär 10 år, Alexander som är trött på alla vänsterjournalister och helst skulle vilja flytta till Danmark och Jonny som mest av allt vill värna Landskrona.

Lite konstigt är det att alla får frågan om de berättat för människor i sin närhet att de röstar på SD. Alla i min närhet vet knappast vad jag röstar på. De har sina aningar så klart, men få vet riktigt säkert. Varför skulle det vara annorlunda med SD-väljare? Däremot blir det tydligt att det är lättare att stå för vad man röstar på om det handlar om de mer etablerade partierna. Se bara på förstasidan av dagens GP där alla utom en berättar vad de röstar på. Ingen av dem röstade på SD, i alla fall inte av dem som vågar berätta.

Fult folk är trots allt ett intressant inlägg i debatten om än inte banbrytande på något sätt. Jag gillar konceptet med djupintervjuer och skulle gärna se att det gjordes böcker där andra partiers väljare intervjuades. Varför väljer man att lägga sin röst på ett visst parti egentligen? Jag började tänka på mitt eget val och de argument jag har. Det är nyttigt!