Är du man eller mus?

Det var flera veckor sedan jag läste ut På y-fronten intet nytt av Peter Eriksson och dessutom tog den ett bra tag att läsa. Det har alltså tagit tid att komma på vad jag egentligen tycker om den. Först av allt måste jag säga att jag är glad att även män vågar skriva böcker med ett normkritiskt perspektiv, trots att de tillhör normen och därmed kan ha svårt att se på sin egen grupp objektivt, eller ens förstå problemet med att män i allt för många sammanhang ses som norm. Facit helt enkelt. Om det inte handlar om hem och barn förstås, då är kvinnan facit. Något med biologin säkert, eller?

Peter Eriksson undersöker dagens mansroll, de krav som ställs på män i Sverige idag och de som borde ställas. Inte sällan är han riktigt hård och om boken skulle vara skriven av en kvinna hade hon troligen avrättats offentligt, bildligt eller kanske till och med bokstavligt. Han vrider och vänder på fördomar och statistik för att försöka finna en ny mansroll, något han inte är ensam om. Både män och kvinnor torde får ett bättre och rikare liv om vi inte var så fast i de normer och roller som styr oss. Känns de inte lite begränsande ändå?

Enkelt uttryck är Erikssons budskap till svenska män detta: Sluta gnäll, ta ansvar och om det är någon du ska protestera mot är det de män som ställer till det i samhället, inte de kvinnor som påpekar det. Om vi ska få leva i ett lugnare och bättre samhälle är det männen som måste kämpa i första hand. Det är nämligen inte så att alla som kritiserar en man, eller som på något sätt vill kämpa för en ökad jämställdhet, hatar män. Eriksson hatar definitivt inte män, han är en man själv. Han vänder sig däremot mot den offermentalitet som så många män gömmer sig bakom.

Oftast ser vi män inte orättvisorna. De befinner sig i mannens döda vinkel. Ur vårt perspektiv ser den här delen av världen riktigt bra ut. Några små skavanker som högs skattetryck, trängselavgifter och spritmonopol, men annars är det här landet bäst och mest rättvist i hela världen. Hur kan då kvinnor gå omkring och klaga på män, dålig jämställdhet och förtryck? De borde väl enbart vara glada över att de inte är bortgifta med en taliban, tänker vi och suckar över att vara missförstådda och oförättade medan vi hoppas att tjatet snart ska tystna och allt blir som förut.

Är manligheten i kris, undrar Eriksson? Håller männen på att bli omsprungna av kvinnorna, eller spelar det ingen roll hur många duktiga flickor med toppbetyg som produceras? Kommer det även i framtiden att vara en snopp som är den största meriten? Är det verkligen så att majoriteten av alla män i Sverige ställer upp på den rådande mansrollen? Just den sista frågan är riktigt viktig att diskutera tycker jag och jag är väldigt glad att det för en gångs skull är en man som tar upp frågan. Ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå hur någon, man eller kvinna, kan tycka att det är okej att en snäv könsroll ska bestämma hur vi ska vara och vad vi får göra.

Är bögar farliga? Är terapi för fjollor? Går det att vara pappaledig även då det inte pågår något sportevenemang? Eriksson dissekerar mansrollen och det han kommer fram till är sällan vackert. Han skriver om bögskräck, tuppfäkting, myten om den lyckliga torsken, porr, och om pappor som faktiskt inte tycker att de fyller någon direkt funktion i sina barns liv.  Många delar av boken är riktigt intressanta, men jag har svårt att se den man som skulle läsa igenom den utan att bli förbannad och kasta den i väggen. Möjligen kan några drinkar och funderingar på självmord vara ett alternativ. Det är ingen snygg bild som målas upp. Inte snygg alls. Ganska rolig ibland, men definitivt inte snygg. Jag gillar dock sättet Eriksson presenterar sina teser på. Med brutal ärlighet och en rejäl dos humor, som kanske inte alltid kommer att uppskattas av dem som det skämtas om.

Samtidigt vill Eriksson tro att det finns hopp för den svenska mannen och han tar upp många exempel på män som faktiskt vågar bryta normen. Som går i terapi med sin fru istället för att riskera att bli ensam efter en skilsmässa, som aldrig skulle drömma om att använda våld mot någon inte ens mot homosexuella och definitivt inte mot sin fru, som inte vill tillbringa tid på jobbet och missa sina barns barndom och som faktiskt inser att få kvinnor tycker att det är skitkul att ansvara för allt hemarbete. Jag har en sådan man och jag skulle aldrig i livet ha kunnat leva med en man som inte tog ett lika stort ansvar för vårt liv, vårt hem och våra barn. Den där städgenen saknar vi visserligen båda två, men jag har svårt att tro att någonting av detta har med gener och biologi att göra.

Är det då en läsvärd bok? Absolut, men i små doser. Även jag, som kan köpa i princip allt i Erikssons resonemang, blir riktigt matt ibland. Jag håller dock med honom i sin huvudtes, det är männen som  måste gå i bräschen för en jämlikhetsrevolution. Så grabbar, ni måste höja era röster. Nu. Jag vill inte leva i ett samhälle där män som grupp skuldbeläggs för allt möjligt och omöjligt. Jag vill inte att mina söner ska begränsas av ett mansideal som på många sätt stinker. När fick män som grupp positiv uppmärksamhet senast? Är det inte på tiden? Man eller mus? Upp till bevis!