En långsam historia

Jag tyckte verkligen om Nattfåk och jag borde definitivt ha läst Skumtimmen innan jag läste den. Precis i den ordning Johan Theorin skrev dem. Inte för att historierna bygger så mycket på varandra, visserligen är Gerlof med i båda, men ordningen har ingen betydelse rent innehållsmässigt. Skumtimmen är rejält mycket långsammare än Nattfåk, så långsam att jag ibland blir irriterad. Miljön är vacker, vädret nästan lika kusligt som i efterföljaren, men det är lite väl mycket ”han kom på något viktigt, men kunde inte berätta det just nu” vilket gör att berättelsen stannar av lite väl mycket och lite väl ofta.

Det är en bra historia. En mamma vars pojke försvunnit på Öland tjugo år tidigare återvänder till sin barndoms ö då hennes pappa fått en sandal på posten. En sandal som nästan helt säkert tillhört den försvunne sonen. Julia, som aldrig kunnat gå vidare efter den hemska händelsen ser fram emot att kanske få ett avslut på historien och en chans att få ro i själen.

En av de namn som nämnts i samband med försvinnandet är traktens missförstådde värsting Nils Kant, som gav sig iväg efter några minst sagt olyckliga händelser. Han kom dock tillbaka död i sin kista flera år innan Jens promenerade iväg i dimman den där dagen för tjugo år sedan. Inte kan väl han ha haft något med försvinnandet att göra?

Vi vet inte, men vi får veta. Både vad som hänt i trakterna kring Stenvik och Marnäs tidigare och vad som pågår nu. Gerlof och hans vän Ernst har luskat en hel del innan Julia kommer till Öland och de är helt säkra på att historien tar sin början redan under andra världskriget.

Johan Theorin har skrivit en snygg historia med många trådar som knyts ihop riktigt bra. Skumtimmen är bra, men inte fantastisk. Den är lite för ytlig för att bli riktigt bra. Karaktärerna utvecklas inte så mycket som jag skulle önska och det är synd. Speciellt mycket tyckte jag om Julia och hon kunde fått ännu mer utrymme. Nu blir fokuset mer på vad Gerlof tror sig veta, men behåller för sig själv. Synd, då det greppet gör historien lite seg. Inte dålig på något vis, men lite väl långsam.

Originalinlägget publicerades i gamla bloggen  Lilla O och flyttas hit i samband med frukosten med mamma,  Johan Theorin och några till.

Jag märker att jag var lite skeptisk i min recension, men att jag nu ser tillbaka på Skumtimmen som en väldigt bra bok. Stämningen finns kvar i mig och boken har verkligen stannat kvar.