Hafia av Vénus Khoury-Ghata är liten och tunn, endast 32 sidor. Men vilka 32 sidor det är. Vi får möta en 16-årig flicka som av författaren kallas Hafia som betyder barfota på arabiska. Ett symboliskt namn ska det visa sig då flickan är både fattig och utsatt. Ett barfotabarn i sin oskuldsfullhet, men också barfota som i avklädd. En ung flicka som utsätts för något som tyvärr inte är ovanligt. Iklädd en lånad röd klänning är hon ute en kväll, då erbjuder sig tre pojkar att köra henne hem. Det är inte allt de vill göra ska det visa sig.
Vem hjälper en utsatt flicka? Vem tror på henne? Är det hennes skam och skuld som ska stå i centrum? Har världen inte kommit längre än så?
Svaren är beklämmande. Få hjälper Haifa. Få hjälper andra flickor. De får skylla sig själva. Och detta gäller inte bara i Libanon, eller ens i Grekland. Det händer överallt och det händer även här. Visst är det hennes fel ändå, som hade en röd klänning och som var dum nog att gå in i den där bilen. Hon är skamlig, hon bär skulden.
Världen har inte kommit längre än så.
Den som försöker hjälpa är författaren själv. Texten är sann. Tyvärr säger jag igen. Tyvärr. Vem ska hjälpa alla andra barfotaflickor i världen?
Det är vackert. Det är gripande. Det är viktigt. Jag vill absolut läsa mer av denna libanesiska författare som ger litterärt utrymme till dem utan röst.
Det enda jag har något att invända emot är omslaget. Snyggt och stilrent förvisso, men det är synd att ett så avgörande skede i novellen avslöjas redan där.
Boken är ett recensionsexemplar från Elisabeth Grate Bokförlag
Det later fruktansvard pa manga satt; aktuell over hela varlden, standigt. Fick lite ont i hjartat nar jag laste din text, jag vet ju att det finns hur manga som helst i den situationen….
Tack för din text! Sju stenar till den otrogna hustrun, en riktigt bra roman skriven av samma författarinna. Grym och otroligt berörande.