Vem är jag?

Jag absolut älskade Kärlekens geografi som var den första bok jag läste av Nina Bouraoui.Trots detta, eller kanske just därför, har jag dragit mig för att läsa mer av henne. Kanske var jag rädd att den magiska stämningen skulle förstöras. Att nästa bok inte skulle vara riktigt lika bra. Jag hade fel.

I Pojkflickan får vi träffa Nina själv, även om hennes namn sällan nämns. Denna hennes sjätte bok är nämligen självbiografisk och tar och med i den frustrerande identitetskamp som pågår inom henne. Fadern står för det algeriska och modern för det franska. I Frankrike hör hon inte hemma, då stör hennes arabiska uttryck. I Algeriet hör hon inte heller hemma. Där är hon fransyska. Som om det inte vore nog är hon inte heller säker på om hon vill vara den franska flickan. Kanske ska hon istället bli de algeriska pojken. Hon blir Brio, den som klipper av håret och svarar att han heter Ahmed när någon frågar. Hon vill så gärna vara en del av sin pappas Algeriet. Landet hon älskar så mycket, men aldrig hör hemma i. Som flicka tillhör hon modern och blir fransyska, de hon är på sommaren i Frankrike.

Varje morgon kontrollerar jag min identitet. Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?

Vem är hon egentligen? Hon älskar verkligen barndomslandet Algeriet. Där finns Amine, vänner som också är splittrad. Där finns värmen, havet, fadern, friheten. Med tiden blir det svårare och svårare att leva som fransk i Algeriet. Invånarna protesterar mot de gamla kolonialherrarna. Till slut blir Frankrike det nya hemlandet, men inte heller där hör hon hemma.

Vem blir jag i Frankrike? Vart ska jag ta vägen? Vilka blickar får jag? Att vara fransyska, det är att vara utan min far, utan hans styrka, utan hans ögon, utan hans hand som leder. Att vara algeriska, det är att vara utan min mor, utan hennes röst, utan hennes händer som jag beskyddar. Vem är jag? [… ]

”Du är inte fransyska.” ”Du är inte algeriska.” Jag är allt. Jag är ingenting. Min hy. Mina ögon. Min röst. Min kropp låser sig bakom dubbla lås.

 

Nina Bouraoui är en helt fantastisk språkkonstnär. Hon använder sig ofta av anaforer vilket ger en suggestiv känsla. Ofta återanvänder hon meningar, eller gör om dem och varierar dem, så att budskapet antingen upprepas eller ändras lite och därmed utvecklas. Resultatet blir ett virvlande, personligt språk som egentligen borde läsas högt. Poetiskt och sakligt på samma gång. Otroligt vackert är det hur som helst.Det är språket som är grejen helt klart. Utåt händer det inte mycket i boken. Vi får istället följa med på en suggestiv, inre monolog som handlar om en stark identitetskamp.

Nu är jag inte rädd längre. Som tur är har jag två böcker till i hyllan av Nina Bouraoui som jag definitivt vill läsa. Jag är på väg att få ännu en favoritförfattare.

Boken är ett recensionsexemplar från Elisabeth Grate förlag.