En sonett på världsbokdagen kanske

En gång när jag hade en helt fantastisk klass (de har hänt många gånger, men just den här var exceptionell) testade några elever att skriva sonetter när vi hade lyriktema. Egentligen är sonetten en rätt häftig diktform. Så styrd, men så vacker.

Tydligen är sonetter inne igen, enligt Snälla poesiskolan i alla fall. Jag tänker dock främst på William Shakespeare och han har också fått ge namn åt en sorts sonett som inleds med tre strofer bestående av fyra rader och därefter  en tvårading. Den ursprungliga petrarciska består av två fyrradingar och därefter två treradingar. De ska rimma efter ett givet mönster där ABBA eller ABAB följs av CDC DCD eller CCD EED.

William Shakespeare har skrivit många fina sonetter och här är en av dem som rimmar, ABAB, CDCD, EFEF, GG:

 

To me, fair friend, you never can be old,
For as you were when first your eye I eyed,
Such seems your beauty still. Three winters cold
Have from the forests shook three summers’ pride,
Three beauteous springs to yellow autumn turn’d
In process of the seasons have I seen,
Three April perfumes in three hot Junes burn’d,
Since first I saw you fresh, which yet are green.
Ah! yet doth beauty, like a dial-hand,
Steal from his figure and no pace perceived;
So your sweet hue, which methinks still doth stand,
Hath motion and mine eye may be deceived:
For fear of which, hear this, thou age unbred;
Ere you were born was beauty’s summer dead.

 

En annan favorit är sonett 43 av Elizabeth Barrett Browning som rimmar enligt mönstret ABBA, ABBA, CDC, ECE. Om inte breath och faith ska rimma, men det tror jag knappast. Så kan det gå när man försöker presentera en teori. Vacker dikt är det hur som helst.

 

How do I love thee? Let me count the ways.

I love thee to the depth and breadth and height

My soul can reach, when feeling out of sight

For the ends of Being and ideal Grace.

I love thee to the level of everyday’s

Most quiet need, by sun and candle-light.

I love thee freely, as men strive for Right;

I love thee purely, as they turn from Praise.

I love thee with the passion put to use

In my old griefs, and with my childhood’s faith.

I love thee with a love I seemed to lose

With my lost saints, -I love thee with the breath,

Smiles, tears, of all my life! – and, if God choose,

I shall but love thee better after death.

 

Reglerna är som sagt många, men varierar en del. 14 rader ska de dock vara och versmåttet är jambiskt, vilket betyder att den består av jamber, tvåstaviga, stigande versfötter som alltså betonas på den andra, långa delen kort-lång. Detta ger ett skönt gung i texten.

En mer modern variant är denna av Malte Persson, som gör mig ännu mer sugen på att köpa hans nya diktsamling, som innehåller just sonetter. Varför tog jag bort den ur varukorgen vid förra hemklickandet av bokpaket?

 

BLOMSTERTID

(berusad sonett)

 

Vita dukar, in i svarta natten

Regn av kronblad glöder – glaset

rött

Rubiner, vinet, ögat återfött

Förstorat bakom glas och vatten,

speglar

Spända dukar; natten seglar

Sakta segrar glaset, nött

I ögon speglas trött men spänt

kalaset

Dörren reglas.

Sommar, socker, fyller skålar

Kylig tyngd är jäst och död och

smält:

En blomma blöder glöd i solens

strålar

 

Så vrålar världen gällt och målas

röd till slut,

När solens kronblad fällt sig,

slungat sina sista nålar

Och den tid nu kommer att

berusad rinna över, rinna ut…