Vissa författare faller i glömska. När jag gått igenom mina läslistor märker jag att många manliga författare jag älskat faktiskt nästan är bortglömda nu.
Jens Christian Grøndahl har skrivit några riktigt fantastiska böcker. Tystnad i oktober var hans debutbok och jag tyckte verkligen om den. Det lugna tempot, det vackra språket och de stora känslorna som skildrades med små medel. Hans andra bok Lucca var ännu bättre. Den kom år 2000. Jag har inte läst någon av de böcker som kommit ut därefter. Fråga mig inte varför. Det har bara inte blivit så.
José Saramagos Blindheten är en av de absolut bästa böcker jag läst. Jag läste den år 2000 och sedan dess har jag inte läst någon mer bok av honom. Varför inte? Ibland tror jag att jag i min iver att bocka av nya nobelpristagare faktiskt glömmer av dem jag redan läst.
Samma öde har nämligen drabbat J M Coetzee. Jag läste och älskade Onåd, som jag läste innan Coetzee fick Nobelpriset, men därefter har jag inte läst någon ytterligare. Det är en hel del av hans böcker som verkar väldigt bra.
Mike Gayle har jag också lyckats glömma av. Lite pinsamt med tanke på att jag faktiskt fick en av hans böcker av Marcus på Bokmässan. Turning thirty, My legendary girlfriend och Dinner for two är alla lysande och i hyllan väntar Wish you were here. Inser att jag behöver en dead-line för att lyckas med läsandet, så nu lovar jag att läsa Wish you were here innan Bokmässan.
Dennis Lehane skrev fantastiska Patient 67 och dessutom Rött regn och Svart nåd som jag också tyckte mycket om. Därefter läste jag Gone, baby gone och gav upp halvvägs och sedan dess har jag inte återvänt till Lehane. Dags nu kanske.
Jag har visserligen bara läst en bok av Anders Paulrud, men vilken bok. Fina Som vi älskade varandra gav mersmak, men jag har inte fortsatt läsningen av Paulruds böcker trots det. Kärleken till Sofia Karlsson lockar mest.
Vilka män har du älskat och nästan glömt?