Två poeter

Babel födelsedagsfirade Tomas Tranströmer förra veckan. Jag firade lite för tidigt och glömde sedan hans födelsedag. Nu tar jag igen det med ett inlägg om honom och polaren Ko Un som en hyllning till dem båda.

Hur ser man ut om man gillar Tranströmer? Är han en gubbe som skriver för gubbar? Är det så att han älskats sönder? Att det inte längre går att läsa hans dikter utan att påverkas av allt som skrivits om honom?

Nej inte är han bara gubbarnas poet, utan även min. Han är översatt till 50 språk. Världens poet som nu fyller 80.

Jag gillar det som Alex Schulman säger, att Tranströmer är en inkluderande poet. Det är inte så jäkla märkvärdigt att läsa Tranströmers poesi. Det finns en yta, men också ett djup som man själv kan bege sig ner i om man vill.

Är faktiskt lite sugen på att läsa inte bara av honom, utan om honom i Tomas Tranströmer Ett diktarporträtt som Staffan Bergsten skrivit. Men mest av allt vill jag ha hans samlade verk som nu ges ut.

Det är få förunnat att kunna skriva poesi som han, men läsa den kan vi.

 

Paret

De släcker den vita lampan och dess vita kupa skimrar

ett ögonblick innan den löses upp

som en tablett i ett glas mörker. Sedan lyftas

Hotellets väggar skjuter upp i himmelsmörkret.

 

Kärlekens rörelser har mojnat och de sover

men deras hemligaste tankar möts

som när två färger möts och flyter in i varann

på det våta papperet i en skolboksmålning.

 

Det är mörkt och tyst. Men staden har ryckt närmare

i natt. Med släckta fönster. Husen kom.

De står i hopträngd väntan mycket nära,

en folkmassa med uttryckslösa ansikten.

 

ur Den halvfärdiga himlen (1962)

 

Som en tablett i ett glas mörker, är inte det vansinnigt vackert? Jag älskar Tranströmers liknelser och metaforer. Möjligen är de två färgerna som möts lite banala, men det kan jag ta.

Jag älskar första strofen i Dagsmeja, också den ur Den halvfärdiga himlen:

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som

glödde.

Snön lyste och alla bördor lättade — ett kilo vägde 700

gram inte mer.

 

Ko Un kallas ”en av Tranströmers själsfränder” i Babel. Vilket fantastiskt arbetsrum/bibliotek han har. Otroligt produktiv är han dessutom. Språket väller fram, säger Ko Un och menar att han kanske inte är poet därför. 8000 dikter om personer han mött ingår i Maninbo, Tiotusen fotspår. De flesta dikter i samlingen Tiotusen fotspår och andra dikter kommer därifrån.

För den ovana lyrikläsaren är Ko Uns dikter bra. De är som små historier om personer, sydkoreaner som berättar landets historia. Här kan du höra honom tala om livets stora frågor.