En lite för stor tugga

Ibland behövs en biblioteksdeadline för att få mig att ta tag i en bok som legat länge. Den här gången plöjde jag Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. På förlagets hemsida kallas den för ”en suggestiv spänningsroman med övernaturliga inslag” och den beskrivningen funkar okej. Det här är en riktigt spännande bok, i alla fall inledningsvis. Maja Grå är på väg till Oxford för att studera konst, men hon reser också till Brighton där hennes sedan länge försvunna mamma hittats mördad.

I Brighton träffar hon inspektor King och genom sin förmåga att se saker som inte finns kan hon hjälpa honom med ganska mycket. Jag får dock inte riktigt grepp om den här förmågan och tycker att det ibland blir lite löjligt då Maja helt plötsligt kommer på de mest fantastiska saker och King köper dem utan att blinka.

Innan speciellt mycket av fallet hinner lösas innan det är dags för Maja att åka till Oxford. Trots att hon inte själv ser sin begåvning och känner sig sämre än sina klasskompisar har hon kommit in på kursen. Det här är något som hon funderar mycket över. Hennes konst är lika grå som hon själv, Maja Grå, men professor Chesterfield verkar inte bekymrad. Han upprepar gång på gång att gruppen tillhör gräddan av konststudenterna i Oxford.  Maja är dock inte alls lika betagen i den självsäkre professorn som hennes kurskamrater verkar vara. Speciellt hennes rumskompis Nikita. Lite fascinerad är hon dock av kursaren Jack som målar groteska och hemska saker.

Det händer en del konstigheter på skolan, Maja ser till exempel en gestalt som verkar vara hennes mamma och det går en hel del rykten om saker som har hänt tidigare. En häxa som släpps ut ur en liten glasflaska, kvinnor som dör på en fest där männen överlever. Vad hände egentligen på skolan 1984? Och i vilket rum? I det rum som Maja delar med Nikita händer det helt klart mystiska saker, många gånger riktigt läskiga.

Döden på en blek häst tar tag  i mig redan efter några sidor, trots några irriterande brister. Beskrivningar pendlar mellan att vara vackra och väl banala, men jag gillar miljön både i Brighton och Oxford. Två städer jag tycker mycket om. Som en röd tråd finns doften av liljekonvaljer, både blommande färska, i parfymform och även ruttnade och hemska. En fin detalj.

Det är dock lite irriterande med alla engelska uttryck. Antingen är det svenska eller engelska, i litteratur gillar jag inte blandningen, speciellt inte om en mening består av flera språk. Det finns egentligen inga skäl att blanda in engelska uttryck och resultatet blir inte bra.

Det är en historia där man aktivt måste välja att dras med. Det är övernaturligt, ibland på gränsen till melodramatiskt, men det gäller att inte tänka för mycket om läsningen ska bli bra. Det funkar ganska ofta, men i slutet känner jag ändå att Amanda Hellberg slarvat bort en historia, som kunde blivit hur bra som helst, genom att gapa efter väl mycket. Det är så många trådar, vissa av dem rätt onödiga och helheten blir något av ett trassel av trådar. Det finns mycket bra i Döden på en blek häst, men den spänning som fick mig att läsa vidare i början ebbade tyvärr snart ut.

Jack, den buttre skotten, vad är egentligen så lockande med honom? Det förstår jag inte ens efter att ha läst ut boken. Arabella Chesterfield, professorns dotter och ögonsten, vem är egentligen hon? En del svar får vi, men för få och ibland för snabbt. Det räcker inte med de övernaturliga och spännande inslagen då vi allt för ofta brutalt dras tillbaka till verkligheten och inte sällan på ett abrupt och osmidigt sätt.

Det är modigt att blanda en deckarhistoria, med skräck, fantasy, lite kärlek och en del aka-porr. Tyvärr blir det lite för mycket av det goda. Jag kan tycka att deckarbiten är den som kunde ha plockats bort. Visst är moderns död på ett sätt huvudhändelsen i boken, men den behövs egentligen inte. Det här hade kunnat bli en utmärkt aka-roman med övernaturliga drag och en kärlekshistoria som faktiskt får tid att utvecklas. Nu blir det en svag trea i betyg, tack vare en ruggigt stark inledning.