I Till sista andetaget av Anne Swärd får vi följa Lo genom livet. När historien början är hon en mycket liten flicka och när den slutar har hon på något sätt vuxit upp. Redan från början är hon en brådmogen liten varelse och egentligen blir hon aldrig mer vuxen än då. Den vuxna Lo är rädd för kärleken och det är en rädsla hon lärt av sin mor.
Los mamma står i centrum från början och historien mellan mor och dotter går som en röd tråd genom boken. Det är mammans syn på kärleken som till stor del styr Los fascination för densamma. Om det nu kan kallas kärlek det hon söker. Snarare är det en längtan efter bekräftelse och därefter flykt.
Lo berättar i jag-form om sitt liv, sin familj, anonyma män hon träffar som vuxen och om Lukas. Lo och Lukas träffas första gången mitt under en brand och brinner mellan dem gör det sedan länge, länge. Hon är sju år och han redan tretton. Det omaka paret växer upp tillsammans och deras förhållande liknar inget annat.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Till sista andetaget. Språket är fantastiskt och historien på sina ställen briljant, men den tar inte riktigt tag i mig. Jag tycker verkligen om Lo, men för många i myllret av personer förblir skuggestalter och jag önskar att jag fått veta mer. Följden blir visserligen att boken troligen kommer att stanna länge i mina tankar, men läsupplevelsen stannar vid bra snarare än fantastisk.
Jag kommer dock att läsa mer av Anne Swärd då hon definitivt imponerar trots allt.
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-06. Boken gavs ut i pocket i december.