Jag har tyckt mycket om Flickan under jorden och Janusstenen av Elly Griffihs och självklart såg jag fram emot Huset vid havets slut. Konstigt nog visade det sig vara en svårläst historia och det var inte Elly Griffiths fel upptäckte jag.
Carla Wiberg översatte de två första böckerna av Elly Griffiths till svenska. Hennes översättningar flöt på bra. Redan efter några sidor av nya boken började jag dock irritera mig på att språket var så osmidigt och hackigt. Visserligen är det lite knöligt då Elly Griffiths skriver i tredje person presens, men i de andra böckerna har jag snabbt kommit in i det. Så inte denna gång. Istället irriterade jag mig mer och mer på språket och översättningen. Faktiskt så mycket att jag höll på att ge upp och istället köpa en engelsk version. Jag var självklart tvungen att kolla om Carla Wiberg tappat eller om någon annan översatt. Svaret är att Wiberg är oskyldig, istället har Gunilla Roos gjort ett minst sagt mediokert jobb.
Vi känner annars igen upplägget. Skelett hittas, Ruth kallas in för att bestämma åldern på dem och Harry Nelson jobbar med henne. Oblodigt, men spännande. Mycket fokus på Ruths nya roll som nybliven mamma och Nelsons förvirring över sin relation till de fem kvinnorna i hans liv. En fru, en älskarinna som han brutit med, men inte kan glömma och så tre döttrar.
Den här gången hittas sex skelett på en strand, flera är bakbundna och alla skjutna i huvudet. Undersökningar av fynden visar att det troligaste är att de dödats under andra världskriget och att de kommer från Tyskland. I det närmaste huset, precis vid havet, bor Jack Hastings och hans pappa var under kriget ledare för det lokala hemvärnet. Han är död och kan inte berätta något, men några av dem som var riktigt unga under kriget lever fortfarande.
Nelson och hans team intervjuar de män som finns kvar i livet och konstigt nog dör en av dem strax därefter under skumma omständigheter. En annan av de inblandade visar sig ha dött strax innan. Ett dödsfall som då setts som naturligt, men nu börjar Nelson och hans kollegor fundera över detta. Visst är de gamla, men situationen är ändå misstänkt. Dessutom verkar Lucifer vara en ledtråd till vad som hände dem för länge sedan.
Det är ett intressant fall, mer intressant än i de tidigare böckerna måste jag säga. Jag gillar också att läsa om Ruth och hennes dotter, samt människorna runt omkring dem. Du ska absolut läsa den tredje boken om Ruth Galloway, men gör det på originalspråk. Det kommer jag definitivt att göra om det visar sig att bok nummer 4 har samma översättare.
Översättare är viktiga, men de får väldigt dåligt betalt, måste jobba snabbt…
De är grymt viktiga, något förlagen borde satsa mer på helt klart!
Vilken tur att jag läste just den här på engelska då jag har läst övriga två i svensk översättning.
Fredrik Stjernfeldt är en översättare jag aldrig har hört talas om och uppenbarligen har jag inte missat något.
Inser nu att han är formgivare och Gunilla Roos översättare. Lita aldrig på internet utan kolla själv borde jag lärt mig…
Men vaffö gör di på detta viset? Jag läste ut Flickan under jorden igår, och har precis som du förälskat mig i Ruth. Hade tänkt skaffa de andra två tämligen omgående – så tack för varningen!
Jag kan vara överdrivet känslig, men jag byter nog till Ruth på engelska.