I min favoritdröm om David, öppnade han dörren till vårt klassrum och släntrade in, precis när läraren höll på att ropa upp oss. Det var alltid efter de sex Thomasarna och precis när mr Griffiths sa mitt namn. David hade på sig den där vita stickade stjortan med jättestor krage och pärlknappar, som han hade på sig på omslaget till Cherish.
Herregud,har han någonsin varit vackrare? David Cassidy var den enda människan, manlig eller kvinnlig, som kunde få en etappklippning att verka sjukt åtråvärd.
[…] När han väl var inne i klassrummet presenterade David sig för mr Griffiths, log sitt charmiga, lätta Keith Partridge-leende och sa ”Hallå Petra. Vilket coolt namn! Jag diggar det verkligen.”
Det skulle få tyst på dem.
1984 tävlade Herreys i Luxenburg och posters av dem prydde väggarna i mitt rum. För säkerhets skull satte jag på den lilla svartvita tv:n i mitt rum så att de kunde titta på sig själva i Eurovision. Helt logiskt för en fanatisk tioåring.
Och Allphaville. Det går inte att återkomma till 1984 utan att nämna Allphaville. Jag älskade dem. Taskigt uttal hade det och speciellt snygga var de inte heller, men jag älskade dem. Inte lika mycket som jag älskade Herreys, men jag älskade dem.
Något år senare hade bilderna ersatts av andra på Depeche Mode och A-ha. Det första är dock ett band som följt mig sedan dess och hade jag en chans att träffa dem live hade jag mer än gärna tagit den. A-ha då? Jo visst håller vissa låtar fortfarande, men efter att ha sett Morten Harket hos Skavland fick min idoldyrkan sig en rejäl törn.
Om vi förflyttar oss ett år till fram i tiden så var det Style som gällde tillsammans med Pet shop boys. Jag målade till och med en teckning med akvarell av Style och skickade till deras officiella adress. Galet.
Jag lyssnar fortfarande gärna på djuraffärspojkarna, men Style med Christer Sandelin i spetsen har jag definitivt svårt att fixa nu.
1987 absolut älskade jag Hold me now med Johnny Logan och det är en sång som fortfarande gör mig nostalgisk.
Strax därefter började jag lyssna så smått på The Cure. Det gör jag fortfarande. Även U2 kom med på ett hörn.
Hur många andra har kombinerat en hysterisk kärlek till Robert Smith med en lika hysterisk kärlek till tvillingarna Goss i Bros? Jag gjorde det i alla fall och jag visste att om Matt och Luke Goss skulle träffa mig, mitt 15-åriga jag, så skulle de falla direkt. Robert Smith skulle mer bli en cool polare. Vi skulle kunna byta smink med varandra och han skulle kunna hjälpa mig att få den frisyr jag suktade över.
Ungefär lika logisk är Petra i Jag tror att jag älskar dig av Allison Pearson. Hon älskar David Cassidy och vet absolut allt om honom. Hennes liv kretsar i mångt och mycket kring honom. Visst är det viktigt att ha rätt kompisar och att killen hon drömmer om blir kär i henne, men viktigast är att få träffa David Cassidy. Livsviktigt.
Tillsammans med sin kompis Sharon tar hon reda på allt möjligt och omöjligt om sin idol och skickar sedan in svaren till en tävling som tidningen The Essential David Cassidy Magazine. Om de vinner får de åka till USA och träffa sin stora idol. Hur coolt skulle inte det vara?
Vi får följa Petra som 13-åring då hon skäms över sitt namn lika mycket som hon älskar David Cassidy. I del två av boken har hon hunnit bli 38 år och en helt annan historia berättas. Det är den andra delen jag faller för mest och det är där som historien knyts ihop på ett snyggt sätt.
Jag tror att jag älskar dig är en ganska charmig historia. Om jag själv vetat i alla fall lite om David Cassidy hade jag kanske älskat den. Nu stannar den vid att vara en trevlig och charmig historia, men det är inte fy skam det heller.
P.S. Tydligen uppträder Matt Goss fortfarande. D.S.
Läs också hos Boktokig som älskar boken,
Boken är en recensionsbok från Printz Publishing.
Just så som Petra känner för David Cassady, kände jag för Jordan i NKOTB! Visst skulle Jordan se mig. ”Var?” var då en irrelevant fråga; kunde lika gärna vara på skolgården eller i Konsumkön. (Vad spelar det för någon roll?) Vips skulle han se min skönhet och falla för mig! Men fram till den dagen fick han se mig varje dag från mina väggar, och jag honom.
Tonårsföräskelsen för NKOTB gick snabbt över och nu var det svett och tårar som gällde. Ja livet hade ju börjat och vips var det snart dags för gymnasiet.
Jo tack – mycket känner jag igen mig. Alldeles för mycket. Jag tackade OKEJ väldigt mycket då! Men nu? 🙂 Äh vad larvigt men visst var det kul ändå med det där kittlandet i magen?
NKOTB var idoler hos mig också, men jag var mest förälskad i bröderna Goss då, Matt främst trots att de såg exakt likadana ut.
Hos mig var det Per Gessle. Ehum. Sedan Herreys. Sedan Europe, och då speciellt Ian Haugland – trummisen. Och Christer Sandelin. Inte Style. Bara Christer.
Ian Haugland var min favorit också. Har alltid haft en softspot för trummisar och basister. Nu är jag istället gift med en pianist.
Ha ha – hur gick det till? Och min är inte ens artist. 🙂 Han har ngn konstig engelskspråkig titel om tråkig IT.
Men gillade du alla tre bröderna Herrey? Jag frågar, för jag har aldrig mött någon som gillade Per… Jag gillade Richard, och Louis, dom fick byta av varann ibland. 🙂
Annars var det Jon Bon Jovi som var min stora crush. Men jag var inte särskilt trogen utan hade säkert ett trettiotal olika som fick mitt hjärta att klappa.
Nej, självklart var det Rickard, medan syrran älskade Louis.