Toppenklassiker

När jag nu har sågat är det dags att hylla. Allt för att få lite balans här.

Ni vet alla att jag älskar Fogelström. Absolut älskar honom. Bäst är Stadserien, men jag gillar även Kamratserien är riktigt mycket. Nu blev jag aldrig tvingad att läsa Mina drömmars stad i skolan, men jag vet att många blivit det och därför inte vill ta i Fogelström med tång. Ajabaja alla svensklärare!

En annan favorit som min svensklärare lyckades förstöra för mig under många år är Selma Lagerlöf. Jag försökte läsa Herr Arnes penningar på gymnasiet och avskydde den. Så svart och så seg och så grymt tråkig.

På universitet ingick självklart Selma Lagerlöf. Skam vore det annars. Jag läste då både En herrgårdssägen och Gösta Berlings saga och blev helt såld. Vansinnigt bra.

Tegelstenar har aldrig varit min grej. Jag är för lat för det. Dostojevskij hann jag med andra ord tröttna på innan jag ens tagit ner en bok från hyllan. För ja, de står i min hylla med de där tegelstenarna. Jag läste dock Anteckningar från källarhålet som jag tycker är helt briljant. Med tanke på hur briljant jag tyckte att den var borde jag kanske ta tag i någon av värstingarna också. Idioten kanske?

Fler klassiker som jag älskar?

Det går inte att komma ifrån Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg som jag älskat sönder och därför inte vågar läsa om. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen skildrar också en spännande kärlekssaga.

Om kärlek, men den mellan en far och hans döttrar handlar Pappa Goriot av Honoré de Balzac som också är en klassiker jag älskar. Så fin och så hemsk.

Frågan är då vad som räknas som en klassiker. En av de böcker som fungerade som en ögonöppnare för mig var The Awakening av Kate Chopin. En bok om att kunna bestämma över sitt liv. Mycket läsvärd.

Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är också en höjdare. Nu kommer tydligen en ny filmversion. Har dock svårt att se hur Leonardo DiCaprio ska kunna axla Robert Redfords roll.

Allt går sönder av Chinua Achebe liknar på många sätt de svenska arbetarböckerna, annan världsdel och andra problem, men tankar om ett gammalt samhälle som försvinner och rädslan för det nya som växer fram.

Förra veckan stiftade jag så bekantskap med Norrtullsligan av Elin Wägner och se där hittade jag en klassiker som jag helt förbisett. Jag tyckte väldigt mycket om den och blev helt klart sugen på mer Wägner.

Och så poeterna. Ferlin, Boye, Fröding, Wordsworth, Lord Byron, T S Eliot, det finns galet många att hylla. Däremot har jag aldrig förstått mig på Dan Andersson.

Vet ni. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Slutsatsen är alltså att det finns fler bra klassiker än dåliga. Eller?

Nu har jag säkert glömt många favoriter, men fyll gärna på med dina eller fortsätt såga om du är på det humöret.

Själv tänker jag snickra lite mer på kanon enligt O och återkomma.