Igår gästade skolan jag arbetar på av Riksteatern/Regionteater Väst med starka föreställningen No tears for Queers. Pjäsen bygger på en bok av Johan Hilton som nu ges ut igen och vi får följa tre män som utsatts för hatbrott och dött. Mördats.
Tre män, tre städer, tre brutala mord.
Mårten Andersson, Mattias Brunn, Peter Eriksson och Helena Sandström går in och ut ur otaliga roller och lyckas berätta om både brotten, förhören och rättegångar. De vrider och vänder på våra fördomar, provocerar och får oss att tänka, spelar på våra känslor och får i alla fall mig att må fysiskt illa.
Starkast var det när alla brott mot homosexuella räknades upp. Den sexåring som knivskurit en jämnårig för att han gillade rosa fick mig kanske att bli räddast. Vad lär vi våra barn egentligen?
Tänk om min lilla rosaklädda fyraårige kille som inte vill välja mellan spiderman och sina rosa byxor provocerar någon så mycket att han utsätts för våld.
Mina barn har redan lärt sig att det inte spelar någon roll vem man blir kär i. De vet att vissa barn har två mammor eller två pappor. De vet också att vissa barn inte har några föräldrar alls. De vet att alla människor är lika mycket värda trots att en del är rika och andra fattiga. De vet att alla ska få vara som de vill. Jag hoppas att de inte glömmer sina kunskaper när de blir äldre.
Min uppgift under dagen var att informera och presentera böcker vid ett bokbord utanför biblioteket inför och efter föreställningarna. Det kom en del elever fram och bläddrade och ännu roligare diskuterade. Allt från dem som läst om både genus- och queerteorier till dem som var övertygade om att homosexualitet går i arv och att barn som adopteras av homosexuella automatiskt blir både olyckliga och homosexuella. Min fråga om det då var så att alla homosexuella i sin tur haft homosexuella fick den unge herren att i alla fall tillfälligt ifrågasätta sitt resonemang. Vi diskuterade länge och väl, en diskussion som gick ut på att han försökte pröva sina argument medan jag ifrågasatte och problematiserade dem.
Det är viktigt att vi pratar om olikheter och att vi, alla vuxna, hjälps åt att försvara allas rätt att älska dem de vill utan att riskera att diskrimineras eller ännu värre hotas, misshandlas eller till och med dödas.
Alla riksdagspartier har fått lov att komma till skolan och informera inför valet på söndag, Ödets ironi placerade Sd på skolan under just denna hbtq-dag. De höll sig längre bort i korridoren. Annars hade det varit spännande att diskutera rättigheter för alla med dem. Svenska bögar kanske är okej?
