Jag skulle ha träffat Lina Ekdahl, eller i alla fall lyssnat till henne på en författarfrukost, men jag blev sjuk och missade hela kalaset. Med tanke på hur brutalt pinsam jag kan vara och också med tanke på att den jag skulle gått med är min mor som inte har några som helst verbala gränser, hade vi nog snott till oss en pratstund.
Men så blev det alltså inte. En bok köpte dock min ömma moder och vilken bok det var. Jag fick till och med en provläsning á lá Ekdahl av mamma när boken överlämnades. Bra egentligen då jag tror att dessa dikter hade blivit ännu bättre om de lästs högt. Ibland läste jag dikterna högt för mig själv och då funkade de faktiskt ännu bättre.
Vad är det som skall utföras kom ut 2005 och är Lina Ekdahls fjärde diktsamling. En inte helt lättläst sådan. Eller väldigt lättläst, beroende på hur man ser det. Orden är enkla, rytmen är fantastisk, men budskapet förvirrande. Vad är det egentligen hon vill säga? Är det bara rytmen och orden, eller finns det något mer bakom? Hos mig väcks en hel del tankar och jag nöjer mig ibland med att läsa och njuta, vid många dikter stannar jag dock och funderar. Länge.
Jag gillar blandningen. Dikter som alla kan läsa och som man kan stanna vid så länge man vill. Det är bra dikter det.
Jag bjuder på några strofer av en mycket aktuell dikt:
låter
Krasch bang pang —
så låter det när narcisserna slår ut
när gullvivorna böjer sina huvuden
kabom —
så låter det när bofinken landar
krasch bang pang —
så låter det när granskotten
när syrenerna
när ormbunkarna rullar ut sina blad
krasch bang —
så låter det i maj månad
strax innan pingstens afton
sjuttiotusen människor
sjuttiotusen pannor mot marken
tätt sammanpackade
krasch bang bom —
rekordet i en volkswagen 1987
sexton stycken
tätt sammanpackade
tätt sammanpackade kan det gå
sjuttiotusen pannor mot marken
i hamnstaden Karachi
för fred
tätt sammanpackade kan det gå
arton personer i en svart volvo
på utflykt i Sandsjöbacka
förväntansfulla och glada
anno maj 2004
örat från en mus
hittat i en jordnötspåse strax utanför Dalsjöfors
dagen innan pingstens afton
[…]
Det är inte sällan absurt och väldigt roligt. Tänkvärt och okomplicerat på samma gång. Galet och samtidigt helt trovärdigt.
Skolans estetelever spelade sina examensföreställningar för några veckor sedan och en grupp bjöd på Lina Ekdahls pjäs We love you so much som känns väldigt Lina Ekdahl. Helt sanslöst absurd, med ett allvarligt grundläge och en rolig yta. Vi skrattade åt det fruktansvärda. Kanske ännu mer då skådespelarna gick ur sina roller och var sig själva. Grälade om huruvida de skulle hinna avbryta för att dricka en kopp te, för att sedan återgå till den sorgliga och hemska pjäsen.
Jag har blivit ännu mer nyfiken på Lina Ekdahl nu och kommer definitivt att läsa mer av henne. Och ja, jag vet att jag ofta säger så när jag läst en bra bok och att jag sedan glömmer bort det. Jag nöjer mig alltså med att säga att jag vill läsa mer. Jag gillar nämligen Lina Ekdahl. Mycket.