Det har varit mycket klassiker på bloggen det senaste och det finns ju klassiker jag inte läst, men faktiskt vill läsa. Sedan finns det också klassiker jag inte läst och absolut klarar mig utan att läsa. Det blir en dubbel topp 5 som får illustrera båda kategorierna.
Topp 5 klassiker jag vill läsa utan någon inbördes ordning:
Mrs Dalloway av Virginia Woolf har jag faktiskt inte läst och det vill jag definitivt. Nu när jag fick Timmarna av min hemliga bokvän har jag ännu ett skäl att läsa den.
Pinsamt nog har jag inte läst någonting alls av Eyvind Johnson och det ska jag försöka råda bot på. Av svärfar fick jag låna Nu var det 1914.
Jag är sugen på fler böcker av Elin Wägner och läser gärna Pennskaftet.
Kvinnorummet av Marilyn French känns också som en måstebok liksom Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen som står i hyllan.
Topp 5 klassiker jag inte lockas av:
Trägudars land av Jan Fridegård är väl egentligen en bok som man ska läsa. Jag lockas dock inte alls av den.
David Copperfield av Charles Dickens gör mig matt och jag kan inte uppbåda energi att läsa den. Konstigt egentligen då jag läst och tyckt om många andra böcker av författaren.
Jag borde också vilja läsa Älskaren av Marguerite Duras, men jag har absolut ingen lust till det.
Inte heller lockar Moment 22 av Joseph Heller som låter som en riktigt tråkig historia.
Har jag fel? Ge mig gärna bra argument att faktiskt läsa de fem olästa klassikerna som jag fått för mig inte passar min smak!
Vilka fem klassiker vill du läsa och vilka klarar du dig utan?
Läs Mrs Dalloway! Jag gjorde det nu i våras och jag ångrar mig verkligen inte. Den är långt ifrån lättläst, men jag är så glad att jag gjorde det, och komplettera sedan med filmen (inte Timmarna utan Mrs Dalloway) det blir perfekt!
http://www.bokmalen.nu/2011/04/oplanerad-bloggtorka.html
Jag läste Älskaren förra året och var inte särskilt förtjust. Tycker du gör rätt som lägger den åt sidan.
Mrs. Dalloway er ei av dei beste bøkene eg veit om! Les ho!
Og Eyvind Johnson – Drömmer om rosor och eld då eg var på svensk litteraturkurs, det var ei flott lesaroppleving (sjølv om ho var litt tung å lese på svensk).
Eg har akkurat begynt på Elskeren. Eg liker dei første 20 sidene. Korfor vil du ikkje lese den?
Jag lockas inte av Älskaren, kan inte förklara det logiskt, det är bara en känsla.
Tips, O, läs Timmarna parallellt med Mrs D. Blir väldigt fint!
Bra tips, blir riktigt sugen på att börja nu, men tror tyvärr att jag är lite väl trött.
Hej Linda! Vi träffades på skrivarkursen som Barbara Voors hade. Har läst din blogg ett tag nu men inte lämnat någon kommentar, så nu var det dags =)Har fått många boktips från dig och vill gärna läsa Mrs Dalloway, ska bli kul att höra vad du tycker om den.
Hej Emmelie, vad kul att du kommenterar. Hade inte haft lika bra koll på din blogg, men nu finns den i rss:en.
Trägudars land tyckte jag var riktigt läsvärd. Historieforskningen har ju gått framåt sedan den skrevs, men det märks att den är oerhört väl researchad. Lite som Wernströms ”Trälarna” fast för vuxna. Den tycker jag du ska ompröva om du kommer över boken.
Moment 22 tyckte jag inte alls om (även om jag kan förstå varför den blivit en kultbok), men däremot Älskaren. Tror dock inte Älskaren är något för dig, så strunta i den. Pennskaftet tycker jag att du ska läsa, men jag tror inte riktigt det är din tekopp. Får se vad du tycker.
Intressant att se vad du tror. Du brukar ha rätt, men jag ger mig nog ändå på Elin Wägner. Kanske Trägudars land, men just parallellen till Trälarna lockar inte. Tre terminer historia på universitetet och ändå är jag ibland oväntat ointresserad av historia.
Tack för du nämner Eyvind Johnson som jag nu lagt till i min överdimensionerade önskelista på Adlibris. Mrs Dalloway ligger också högt på min lista.
Mrs. Dalloway skrev jag B-uppsats om. Jag tyckte den var vansinnigt obehaglig med all misär och ångest. Men jag var inte riktigt helt stabil när jag läste den hehe 🙂
Jag läste Trägudars land för några veckor sen efter att min kompis tipsat mig om den (han läste den som liten men den funkar absolut för vuxna). Fridegård använder ett mycket ”avskalat” språk som jag inte är så van vid men trots detta var boken helt ok och det känns bra att ha läst den!