Vad jag älskade och inte

När jag summerade mina hundra bästa läsupplevelser när jag var ganska färsk bloggare fick Vad jag älskade av Siri Hustvedt ta plats på listan. Både historien och hennes sätt att presentera den fascinerade mig. Jag tyckte om stilen och jag tyckte om hennes personliga sätt att bygga upp en historia. Nu var det många år sedan jag läste boken och jag har många gånger tänkt att jag borde läsa mer av denna mycket begåvade författare. Nu har jag gjort det. Till slut. Sorgesång var nämligen inte alls den trevliga bekantskap som jag hade hoppats och trott. Istället var det en trög och tråkig bok och faktum är att jag hade svårt att ens komma igenom den. Hade det inte varit så att jag skulle träffa ett gäng bloggare och diskutera den skulle jag aldrig läst ut den.

Även Vad jag älskade började lite trögt så jag hade gott hopp om Sorgesång ganska länge trots den mycket tröga inledningen. Någonstans hoppades jag också att Erik och Inga skulle stiga ut från boksidorna och börja leva sina egna liv. Liv som jag kunde engagera mig i. Beröras av. Tyvärr blev det inte så. De förblev pappfigurer, platta och ointressanta.

Handlingen då?

Vi får möta Erik och Inga, syskon med rötterna i Norge. Båda lever ensamma, Erik då han separerat och Inga då hennes man Max, den kände filmskaparen, dött. Ingas dotter Sophie är kanske den person jag gillar bäst, hon får faktiskt till och med liv ibland, men finns tyvärr med i berättelsen alldeles för lite. Nu dör också Ingas och Eriks far och när de rensar i hans grejer hittar de ett brev som inledningsvis är väldigt viktigt för historien. Även faderns dagböcker och anteckningar är en del av historien. Viktig är också Eriks inneboende Miranda och hennes dotter. De förföljs av en man som tar foton av dem och snart dyker det upp bilder som han tagit även på Erik.

Det finns så många bra trådar, så mycket som skulle ha kunnat utvecklats till riktigt spännande historier. Någonstans kan jag inte låta bli att fundera över vad jag missat. Sorgesång är älskad och hyllad av så många. Jag blev dock aldrig gripen av historierna som flätas samman i boken. Visst är det snyggt skrivet, visst är dispositionen intressant, men det är så otroligt tråkigt. Personerna stiger aldrig upp från sidorna, de blir aldrig levande och de berör mig inte alls. Tyvärr. Förklara nu för mig vad det var som gjorde att just du älskade Sorgesång. Förklara tydligt, för jag förstår inte alls dess storhet.

Bokmania älskade, liksom Johanna L på Bokhora och jag undrar fortfarande varför boken inte alls funkar för mig. Lite besviken är jag allt. Jag hade väntat mig ett storverk och jag fick en seg smörja med en massa lösa om än hoptrasslade trådar i. Lite coolt att det i slutet verkligen blir riktiga trådar som binds ihop, dessutom gillar jag att Leo Hertzberg från Vad jag älskade finns med som en biperson, men det är för få coola ögonblick. Tyvärr Siri. Det här var ingen höjdare.