The day begins in the middle of the night

Möt Nick och Norah. Han har blivit dumpad och vill göra sin före detta svartsjuk genom att presentera sin nya flickvän. Hon råkar befinna sig precis bredvid och går med på att bli hans flickvän under fem minuter. Fem minuter visar sig bli betydligt fler, inte som flickvän men definitivt som sällskap. Vi får följa Nick och Norah under en natt i New York medan vi lyssnar till deras infinite playlist. Två unga människor som egentligen inte har så mycket gemensamt än musiken, men det räcker ganska långt. Vartannat kapitel tillhör Nick och vartannat Norah. Ibland överlappar de varandra och kommenterar samma sak. Det gillar jag. De har också olika röster, vilket säkert handlar om att boken är skriven av två författare och det gör att det blir extra trovärdigt.

Nick & Norah’s infinite playlist av Rachel Cohn och David Levithan är både lättläst och komplicerad på samma gång. Språket flyter, det är lätt att bli engagerad i personerna, men historien är inte så enkelt berättad. Det funkade för mig, men kanske svårt för dem som inte är lika van vid att läsa på engelska. Läs den svenska översättningen, den funkar säkert lika bra. För läsa den tycker jag definitivt att många ska göra. Det här är nämligen en både charmig och bra bok.

Det finns så många fantastiska ungdomsböcker att den som fått för sig att endast läsa böcker skrivna för vuxna verkligen går miste om något. Visst är det unga personer i huvudrollen, men inte sällan spelar föräldrar och andra vuxna en viktig roll. Här gör de det lite mer indirekt, men de finns där ändå i bakgrunden. Många av de ungdomsböcker jag läst den senaste tiden har dessutom varit riktigt bra skrivna med en annorlunda och genomarbetad stil och inte minst ett fantastiskt språk. Bara för att en bok sägs passa unga behöver det definitivt inte betyda att den inte kan passa dem som lämnat tonårstiden bakom sig. Tack gode gud för det. Både att jag inte längre är tonåring, men också att jag faktiskt inte missar alla bra böcker på grund av det.

Jag är glad att jag fick träffa Nick och Norah och följa med dem genom New York under en lång och händelserik. Kanske, kanske vågar jag nu se filmen, men tyvärr ser varken Nick eller Norah ut som de ska. Min Norah är coolare och lite mer indie med sin flanellskjorta. Inte så chic som hon ser ut i filmtrailern. Nick är visserligen en riktigt mjuk och snäll kille, men han ser inte lika helylle ut som Michael Cera. Jag gillar honom, men han är inte Nick.

Jag låter det vara osagt om jag kommer att se filmen, men jag kan lova att jag kommer att läsa mer av både David Levithan och Rachel Cohn. Just nu läser jag Boy meets boy av David Levithan som i alla fall har en helt lysande inledning.