Det är 1984 och platsen är Tokyo i Japan

Nu har jag så läst ut första delen av Haruki Murakamis 1Q84. Med tanke på den galna cliff-hanger som slutet bjuder på lär det inte dröja länge innan jag läser del 2.

I boken följer vi två huvudpersoner, Aomame som arbetar som personlig tränare och Tengo, som är mattelärare med författardrömmar. För ovanlighetens skull tycker jag lika mycket om att läsa båda historierna. Problemet med böcker som ägnar olika kapitel åt olika huvudpersoner är att någon av personerna ofta känns tråkig. Så inte här alltså. Dessutom smyger Murakami in en hel del gemensamma drag som egentligen bara anas, men som kanske kommer att bli tydligare senare. Jag vill inte berätta några detaljer då en dimension i läsningen säkert förstörs då.

Aomame är inte riktigt säker på var hon befinner sig, men svaret hon får är att det är 1984 och att hon är i Tokyo. Trots att det är där hon alltid levt finner hon att hon verkar ha missat väldigt viktiga saker. Det första tecknet hon får är att poliserna tycks ha bytt vapen och uniform utan att hon har märkt det. Faktiskt utan att någon annan reagerar heller. I ett försök att förklara världen skapar hon en teori om de två parallella världarna där året är 1984 och 1Q84. Kanske kan detta förklara varför det vissa nätter lyser två månar. (Översättaren är snäll och påpekar att tecknet för Q och 9 är detsamma i japanskan, men att Q också står för questionmark)

Tillsammans med väninnan Ayumi gör hon ibland stan osäker, men oftast lever Aomame ett väldigt tillbakadraget och enkelt liv. Att det är ett annorlunda liv får vi dock klart för oss redan i första kapitlet då hon dödar en man. Kapitlet heter Låt inte skenet bedra och det skulle kunna sägas vara grunden för hela boken. Ingenting är vad det verkar och ju mer jag läster desto mer fascinerad blir jag av Haruki Murakamis skicklighet. Han har byggt upp två historier som någonstans kanske kommer att mötas. I alla fall anar vi som läsare det, men ingenting är klart.

Aomames barndom var långt ifrån lycklig då hennes familj var medlemmar i en församling, hyfsat lik Jehovas vittnen, med allt vad det innebär av dörrknackning på helgerna och utsatthet i skolan på veckorna. Hon var annorlunda helt enkelt och barn som är annorlunda kan få ett tufft liv.

Tengo är i samma ålder som Aomame. Snart fyller han 30 och hans chanser att bli en ung debutant är i princip förbi. Han när dock sina författardrömmar och arbetar lite för Komatsu som har ett bokförlag. Tengos ”riktiga” jobb är dock som lärare i matematik. En bra och omtyckt sådan.

Det är dock som spökskrivare han ska få ge ut sin första bok. En mycket hemlig spökskrivare. Till förlaget kommer nämligen en mycket annorlunda bok, Luftpuppan, som den väldigt annorlunda 17-åringen Fukaeri. Arbetet med boken tar honom in i en helt ny värld. En värld som Fukaeri menar är på riktigt.

Nu ser jag verkligen fram emot att läsa del 2 av 1Q84. Jag gillar den stillsamma mystiken. 1Q84 är inte alls lika skruvad och hektisk som Kafka på stranden. Språket påminner mer om det vackra och trevande i Norweigan Wood. Det övernaturliga, eller den eventuella parallella verkligheten och kopplingarna mellan de två världarna är visserligen skruvad på sitt sätt, men mest fascinerande. Det är välskrivet och spännande, vilket gör att jag hela tiden vill läsa vidare. Djuplodat, men inte onödigt komplicerat skrivet. Det gillar jag.

En hel del referenser till Milleniumtrilogin finns i boken och Aomame påminner en hel del om Lisbeth Salander, men är helt klart mycket mer mångfascetterad. Det talas också om ”män som hatar kvinnor, kvinnor som hatar män”.

När jag klickade runt och läste recensioner verkar många hakat upp sig på att det är så mycket sex i boken. Och ja, det förekommer en del sex. Aomame och Ayumi raggar ihop på krogen, medan Tengo har en gift älskarinna. Explicit men vardaglig menar GP, men kanske också perverst. Jag vet inte om jag skulle lägga så stor vikt vid just sexskildringarna. Människor har sex och Murakami skildrar det utan några större utsvävningar. Även bloggaren Malin har dock svårt för vissa passager.

Boktoka undrar hur Murakamis hjärna är funtad som kommer på en sådan skruvad historia. Anna gillar, men stör sig lite när det blir för övernaturligt.

Kanske kan boken kopplas till förra veckans diskussion om realistiska och orealistiska böcker. Jag tycker om sättet Murakami blandar det realistiska och vardagsnära med det totalt orealistiska och köper det rätt av. Jag gillar dessutom de fyra viktigaste personerna, Aomame, Tengo, Ayumi och Fukaeri skarpt. Ser fram emot att träffa dem igen.