När prins Charles precis förlovat sig med Diana Spencer får han frågan om han är kär. Prinsen svarar ja, men tillägger ”whatever ’love’ means”. Och världen skrattar förtjust åt prinsen med humor.
Just där startar historien om den så kallade kärleken i Liv Strömquists fantastiska Prins Charles känsla. Därefter får vi träffa fyra komiker som tjänar enorma summor genom att skämta om kärlek. De är alla vita, mörkhåriga, har skjortan nedstoppad i byxorna och de känner sig kvävda av sin fru. Om sanningen ska fram är de riktiga mansgrisar som helst glor på sport, talar illa om sin mamma och drar sexistiska skämt. Och världen skrattar. Varför?
Vårda en man-VM är också ett tänkvärt kapitel. Varför nöjer sig kvinnor med att vara behövda och kallar det kärlek? Och varför vill en man, som egentligen inte vill fångas i äktenskapets bojor, ändå ha någon som tar hand om honom? Är det inte en konstig så kallad kärlek? Funderingen kring hur det hade sett ut om det varit gamla, alkoholiserade damer som var kända är träffande. Hade det då stått unga, vackra män på rad för att få vårda dem? Och hade de inte kallats lycksökare om de gjorde det? För vilken ung man vill på allvar ta på sig den kvinnliga, vårdande rollen. Tänk att sjunka så lågt. Om mannen har en dotter är dock allt löst, då kan ju dottern vårda såklart. Kvinnor är ju så mycket bättre på det.
Är det så att hjärnan inte kan skilja på kärlek och hat? Är det därför både kvinnor och män inte sällan blandar ihop dessa känslor? Kan man till exempel slå den man älskar? Kan man älska den som slår? I exemplet med Whitney Houston och Bobby Brown verkar det onekligen så och de är tyvärr inte ensamma.
Strömquist ger oss också en lektion i hur det kom sig att sex och äktenskap kopplades ihop och dessutom varför det påstås att mäns sexualdrift är så mycket större än kvinnans. Klart män måste gå till prostituerade då. Äganderätten är viktig, men det är viktigast att kvinnan följer de regler som finns inom äktenskapet. I alla fall förr. Eller hur det nu var.
Vilka är våra mest älskade torskar? I boken finns svaret. Vi får också veta varför patriarkatet lyckats hålla sig levande så länge trots att könsmaktsordningen innebär att kvinnor ger och män tar. I alla fall när det handlar om kärlek och makt.
Kärlek är viktigt i dagens samhälle och alla vill hitta någon att dela sitt liv med. En perfekt partner. Inte sällan kanske man ändrar sig själv för att få den där perfekta partnern. Strömquist använder Collins för att förklara vad ”kärlek” är.
”Kärlek” uppstår alltså ur förhandlingsprocessen om ett exklusivt och relativt permanent kontrakt om sexuell äganderätt mellan fria individer.
Visst låter det romantiskt. Viktigt också att det handlar om ett heterosexuellt par där mannen är längre än kvinnan. Man vill ju inte bryta normen.
Liv Strömquist ger oss en lektion i jämställdhet och genus genom serierutor som är både dräpande och tänkvärda. Hon diskuterar normer, både för kön och för sexualitet och hon gör det bra. Det kan vara den bästa feministiska bok jag någonsin läst. Vixxtoria går inte så långt att hon kallar den bok, men ger den titeln ”en grafisk C-uppsats i genusteori”. Vi är dock rörande överens om att Prins Charles känsla är en läsupplevelse utöver det vanliga.
Queerteoretikern Judith Butler menar att heterosexualitet är inlärt och Strömquist är inne på samma linje. Jag håller med om att det finns allt för många normer i samhället som vi inte låter våra barn bryta, vilket i sin tur leder till att könsroller cementeras och så sitter vi där i ett begränsande sammanhang. Dessutom har vi blivit så vana vid dessa normer att många hävdar att könsrollerna är både naturliga och till och med självvalda. Vi fostras in i en heteronormativitet genom att härma andra och lär oss således att heterosexualitet är det enda rätta. Efter att ha läst Liv Strömquists bok och en artikel om Judith Butler i DN blir jag sugen på att läsa vidare.
Jag vill samtidigt passa på att tipsa om den tänkvärda och roliga boken Hetero av Sandra Dahlén där hon vänder och vrider på heterosexualitet på ett sätt som brukar göras med det som anses avvikande, inte med normen.
Se, nu har er läslista kanske blivit lite längre. Ni får hur som helst inte missa Prins Charles känsla, som är en riktig pärla.
Varför kommer jag mig aldrig för att läsa sådant här? Jag tycker ju att det är intressant. Borde kolla vad bibblan har på lager faktiskt. Hur hittar man sådana böcker annars? Tips om annat finns ju överallt tycker jag.
Det här är en pärla som fler borde läsa helt klart!
Och nu har jag läst den! Den var väldigt bra och hade många bra poänger och tänkvärda ord. Om jag jobbade på gymnasiet så skulle jag nog läsa den med elever. Kanske att delar ut den skulle fungera även med de åldrar jag jobbar med.
Den finns säkert på bibblan nu. Mitt bibliotek krävde i alla fall in mitt ex idag.
Jag skulle kunnat tänka mig att kalla den bok om den haft hårda pärmar 😉 Men C-uppsats är inget dåligt betyg. Jag älskar C-uppsatser (så länge jag inte behöver betygsätta dem, tråkjobb).
Den är helt på pricken – mkt både rolig och skarp samhällskritik- Einsteins fru är också bra!
Jag älskar Prins Charles känsla – skrattade mig genom den ocg översatte högt sida för sida åt Hanjaglevermed. Men gud vad bajsnödigt att inte kalla den bok, den var ju förra årets bästa. Bok.
Klart att det är en bok, det är bara jag och Vixxtoria som har en liten antallästaböckerdiskussion. Mycket möjligt att hon denna gång har fel dock.